Vindkraftstorn av trä föreslås i en DN-artikel som en innovativ framtidslösning. Men det är ingen bra idé, menar Annika Rullgård, eftersom det både skulle ge koldioxidutsläpp och skada den biologiska mångfalden.
DEBATT. I DN 2023-04-25 finns en artikel med rubriken ”Här är framtidens innovativa energilösningar”, där fyra olika sätt tas upp, som sägs bidra till framtidens energilösningar eller energiinnovationer som de kallas i artikeln.
Om tre av vad som i artikeln kallas innovationer har någon positiv inverkan på den kris som Jorden och dess flora och fauna befinner sig i, vet jag inte, men att bygga vindkraftstorn av trä finner jag inte vara någon bra idé.
Den del av ett träd som finns ovanför marken utgör endast hälften av trädets volym, kanske bara en tredjedel. I marken finns nämligen rötterna och det mycel som lever i symbios med trädet.
Av den del som finns ovanför marken kan bara hälften användas för byggnation som till exempel ett vindkraftstorn. Den andra hälften, det vill säga toppar, grenar och bakved, blir någon form av bränsle som orsakar koldioxid, eller så lämnas det i skogen, vilket också ger koldioxid. När trädet fälls kommer både rötterna och mycelet att förmultna med utsläpp av koldioxid som följd.
De 15–25 procent som används för att bygga tornet för vindkraftverket kommer att rivas ner efter 20–25 år och min gissning är att rivningsvirket kommer att brännas upp med koldioxidutsläpp som följd.
Varje träd som fälls inom skogsbruket är dessutom del i kalavverkningar som förstör möjligheter till boende och utkomst för miljoner varelser, alltifrån älgar till skogsfågel, till harar och till småkryp där alla är resultatet av evolutionen och alla inklusive människan har samma värde.
Jag kan heller inte se några koldioxidvinster med att bygga torn för vindkraftverk av trä, med tanke på att stål som annars skulle användas i princip kan smältas ner hur många gånger som helst utan att kvaliteten försämras. Man får dock, som vid all återanvändning, inte glömma att återanvändningen aldrig kommer upp till 100 procent. Om återvinningen kommer upp till 80 procent återstår bara 10 procent efter tio omgångar av återvinning. Antag att en vindkraftspark med 100 enheter har en livslängd på 25 år. Efter tio omsmältningar finns stål kvar endast för tio enheter av det ursprungliga stålet som användes.
Men det är 250 år dit, kanske någon invänder. Visst kan det verka som en lång tid, men vi, och jag menar oss alla, måste tänka på kommande generationer av allt levande. Om inte någon förskräcklig katastrof, långsam eller plötslig, inträffar är det betydligt längre perspektiv än 250 år som gäller. Det måste finnas olika former av resurser kvar för dem som lever om 1 000 år, 10 000 år och längre. I det perspektivet är 250 år en rätt kort tid.
För tillverkarna gäller det att se längre än till nästa kontoutdrag medan de folkvalda måste se vad deras beslut innebär längre bort än nästa val, till och med längre än flera val framåt. Inom massmedia får man inte glömma ordspråket – allt är inte guld som glimmar, det vill säga, research är alltid viktig.
