Kan man ta fri vilja ett steg för långt?

Man kan definitivt svara ja på den frågan, åtminstone i en kontext där det är Guds ”gåva” till mänskligheten som ifrågasätts.

En orsak till ”den fria viljan” skulle kunna vara att Gud antingen är lat, grym eller feg. En gåva är en gåva, men uppsåtet behöver trots allt inte vara gott.

Enligt de abrahamitiska religionerna skapade Gud världen och allt i den. Djur, människor, land, vatten, solen, månen och mer därtill. Framförallt är han allsmäktig och oförmögen att göra fel – även om han åtminstone enligt judendomen har utvecklingspotential.

I princip skapade han ett interaktivt spel med i förväg givna regler:

”Enjoy, men ät inte frukten av det trädet där borta!”. ”Äter ni av det kommer ni straffas”.

Varför vi inte fick äta av den förbjudna frukten går definitivt att begrunda, men reglerna var tydliga.

Så småningom kom guden fram till att hans skapelse inte blivit som han tänkt sig. Han utrotade nästan hela mänskligheten och djurriket genom en syndaflod, varefter han ångrade sig (utvecklingspotential) och lovade att inte göra om det.

I samband med det valde Gud att dra sig ur spelet. Människorna hade fått fri vilja eftersom vi ätit av frukten från det förbjudna trädet, vilket i förlängningen innebar att vi alltid bär ansvar för våra handlingar och för våra liv – även när det är någon annan som skapat våra förutsättningar.

Ett exempel är att det inte är vi som väljer att bli mördade eller våldtagna, utan någon annan väljer att göra det mot oss. Hen hade kunnat låta bli. Förintelsen är ett annat exempel – ett exempel så gott som något:

Varför lät Gud Förintelsen ske? Var det för att han var lat och inte orkade lägga sig i, var det för att han är grym och sket i att Förintelsen pågick eller var det för att han var feg: för att han inte vågade ta ansvar för sin skapelse och helt sonika struntade i att spelet fortgick.

En judisk tolkning av varför Förintelsen fick pågå är alltså att Gud gett oss fri vilja. Och det kan innebära att judarna och många andra visserligen mördades, plågades, torterades och våldtogs – men anledningen var att de som gjorde allt detta hade fri vilja och därmed kunnat omöjliggöra Förintelsen om de bara velat. De som råkade ut för Förintelsen ska därför egentligen endast ha varit offer för en spelregel som spelmästaren valt att addera till spelet innan han valt att dra sig ur.

Om inte detta är att fri vilja kan gå ett steg för långt så vet jag inte vad som är det.

I den bästa av världar kanske vi skulle kunna förlåta Gud för den fria viljan som ledde till den fruktansvärda Förintelsen. Men hur ska man förklara att de som överlevde Förintelsen på gamla dar sedan har riskerat att insjukna i demens – och därmed behöver uppleva Förintelsen en gång till? Om och om igen? Demens får man inte på grund av vad man själv eller nån annan gjort.

Världen hade kunnat vara utan den sjukdomen, men Gud skapade den ändå. På så vis lät han Förintelseöverlevande uppleva mänsklighetens grymmaste sida inte bara en gång, utan två.

Gud hade kunnat fundera över om valet att inte lägga sig i Förintelsen faktiskt var rätt val, och även om han kom fram till att det var rätt val… Hur i helvete motiverar han en upprepning, för samma människor som redan upplevt den?

Fri vilja kan definitivt, tveklöst och absolut gå för långt. Om det faktiskt finns en Gud vete tusan om jag vill ha med honom att göra.