I måndags startade årets licensjakt på varg. Landsbygdsminister Peter Kullgren, som själv är jägare, säger till SVT i samband med detta att ”vi har betydligt fler vargar nu i Sverige, och då är det bra att man ökar jakttrycket”. Någon annan motivering utöver antalet ges inte i artikeln, och just argumentet att antal i sig självt motiverar ett storskaligt dödande verkar ofta återkommande i vargdebatten. Det pratas väldigt mycket antal, och väldigt lite ekologi, biologisk mångfald och samexistens.

Det är dock inte helt utan anledning som vargen rör upp så mycket känslor: vargar är fullt kapabla att attackera och döda tamdjur, som exempelvis får eller hundar, vilket också sker då och då. Vargen utgör naturligtvis också ett potentiellt hot för människor eftersom den är fysiskt kapabel att skada och döda en människa.

Men den som oroar sig för att bli dödad av en varg borde kanske lägga sin energi på att oroa sig för något annat, eftersom ingen människa dödats av en vild varg i Sverige på över 200 år. Värt att nämna är att en kvinna dödades av vargar på Kolmårdens djurpark 2012, men även attacker av tillfångatagna och så kallat ”människovana” vargar är ovanliga.

Att detta skulle vara skäl nog att hejdlöst ha ihjäl en massa vargar ter sig dock minst sagt absurt. Det finns en stark trend för ökat dödande av varg som inte kan grunda sig i annat än människans idé om sig själv som den översta i en av människan skapad artmaktshierarki. Om ett stort problem är att vargar dödar boskap (vilket ofta tycks vara det viktigaste argumentet) är det högst relevant att fråga sig vem det som egentligen mest sannolikt kommer att döda ett får. Den som gjort en industri av att döda andra arter, eller den som inte tar mer än den behöver?

Det största rovdjuret, hur rädda vi än är för vargen, är vi själva. Vi fruktar vargen samtidigt som vi själva föder upp djur i överflöd enbart för att slakta dem – om de ens överlever hela vägen fram till slakt. Den som är absolut farligast och mest inriktad på effektivt dödande är människan (även av andra människor). 

Vargen är dessutom, oaktat hur många får den stjäl, en central del av det svenska ekosystemet och viktig för den biologiska mångfalden. Sverige har helt nyligen skrivit under det nya COP15-avtalet för bevarande av biologisk mångfald. I ljuset av detta ser det extremt nonchalant och hycklande ut att regeringen tycker att det är rimligt att skjuta ihjäl en fjärdedel av populationen av en art som är starkt hotad. Inte nog med det – den svenska vargstammen är rejält inavlad, med en inavelskoefficient motsvarande om ett syskonpar får barn, vilket gör den oerhört sårbar för förändringar i miljön.

Det här är ett resultat av att människor tidigare i princip helt utrotat varg i Sverige, och efter fridlysningen 1966 har dagens population växt fram från ett fåtal individer. En radikal minskning av antalet vargar kommer bara förvärra den problematiken. Om vi ska kunna arbeta för en långsiktigt hållbar biologisk mångfald behöver vargen finnas kvar, skyddas och stöttas. 

Det finns inga goda skäl för oss att rättfärdiga dödande genom en självutnämnd placering överst i artmaktordningen. Det är, som sagt, inte vargen som är det farligaste rovdjuret. Långt ifrån. Den som anser att vargar som tar boskap ska dö borde snarare fundera på att sluta äta animaliska produkter, och arbeta för att skapa områden skyddade från skjutglada människor där vargen kan leva som en del i ett hälsosamt ekosystem. På så sätt skapar vi en värld där vi inte behöver vara oroliga för vargattacker – och där vargar inte behöver vara oroliga för människoattacker.