Det var 1960. Hon var sex år och supersmart, Ruby Bridges, och gick i en skola för ”färgade” i New Orleans. Segregerade skolor var förbjudna i hela USA av högsta domstolen (the supreme court) sedan sex år tillbaka, men i den rasuppdelade Södern fanns ingen vilja att blanda svarta med vita. Men nu hade hon och fem andra svarta barn passerat ett test som skulle tillåta henne att gå i en ”vit” skola. Och det var en cirkus.

Varje dag fick hon köras dit och hem av militärer, så kallade “marshals”, för att komma förbi rasande vita i huvudsak mammor, som stod och skrek n-ordet åt henne vid skolans entré. Inga barn gick i samma klass, för föräldrarna vägrade. Hon hade en lärare helt för sig själv. Först mot slutet av första året fick hon enstaka vita vänner.

Disney gjorde 1998 en film om det året. Den är fullständigt hjärtskärande att se, och det är svårt att begripa hur nära i vår tid rasismen kunde vara så påtaglig och hur de var funtade som skrek ut sitt hat mot en liten flicka som inget ont gjort. Filmen har visats i skolor över hela landet för att barn ska lära av hennes historia

Men nu är det slut på det i en skola i Florida, för en mamma har använt de nya lagarna som syftar till att vita barn ska skyddas från att känna ”obehag” när de får höra om rasism till att kräva att filmen hålls borta. Och enligt de lagarna räcker det med en klagande förälder för att skolan ska tvingas sluta visa den tills en utredning avgjort huruvida föräldern har rätt. Hennes argument var att användningen av n-ordet och agerandet från de vita föräldrarna skulle kunna få barn att tro att vita hatar svarta. Hon har förstås inte helt fel. Det är den dialogen som behöver tas. Men istället för att visa att ”så här var det”, och ”därför lever rasism kvar i dag” och sedan diskutera detta ska barn inte få veta något alls, menar hon. Och jag är rätt säker på att hon tidigare stod på barrikaderna och krävde att alla muslimer i hela världen skulle ta fullt ansvar för elfte september, men inga vita ska ens behöva vara i närheten av att känna skam för hur svarta behandlats.

Detta är bara det senaste i raden av dumheter som förbjudits i Florida, förstås. ”Don’t say gay”-lagen, som den kallas av oss som tycker den är absurd, gör det omöjligt att prata om homosexualitet i Floridas skolor. Lagarna är medvetet vaga för att skapa osäkerhet hos lärarna som hellre fäller än friar när det gäller dialoger och material, och de lägger massor av rättigheter på enstaka föräldrar att fatta beslut som rör samtliga skolbarn. 
I Sverige har begreppet “omvänd rasism” haft ett högerextremt dumsnutsskimmer över sig. Sånt gapar flashbacksmobben om, liksom. Men den internationella acceptansen av konceptet sprider sig hit, och gradvis letar sig tankefiguren in i vår åsiktskorridor.

”Omvänd rasism” är ett “allvarligt problem”, får jag numera höra av väletablerade personer, som menar att etniska svenskar utsätts för rasism och klyschan ”all rasism är lika illa” är ett vanligt sätt att blanda äpplen med gurkor.

Ja. Om jag går in i en affär och inte blir betjänad för att jag är kritvit är det förstås ”lika illa” som om en svart inte blir det. Jag håller med. Det är bara det att det inte händer. Och även om det skulle göra det någon sällsynt gång: rasism på individnivå är ganska irrelevant ur samhällsperspektiv.

Det är de stora vågrörelserna som spelar roll, och de behöver hanteras utifrån sin särart. Rasismen mot svarta i USA har ju sin alldeles unika grund, inte bara i slaveriet utan också den segregation som lilla Ruby var med och bröt.

Vi kan inte ha en saklig dialog om vitas kontinuerliga förtryck av svarta så länge som vi i den privilegierade folkgruppen envisas med att prioritera självömkan framför lärande och dialog.

Mamman som ville förbjuda filmen hade bara sett en del av den, men tagit så illa vid sig – inte av rasismen utan av hur vita porträtterades – att hon inte ville att hennes barn skulle behöva uppleva det och kanske skämmas. Det är svårt att ta in när man jämför med modet hos den lilla flickan som lotsas av militär förbi mammor som skriker att de tänker döda henne och ändå går rakryggad mot sin skola.