En policy om att kärnvapen inte ska förekomma på svensk mark under fredstid är otillräcklig för att säkra att Sverige förblir kärnvapenfritt. Det skriver Svenska freds och Svenska läkare mot kärnvapen i en ny rapport.
I samband med FN:s internationella dag mot kärnvapentester som inföll på tisdagen släppte Svenska freds och Svenska läkare mot kärnvapen (SLMK) en delrapport där man konstaterar att kärnvapen på svenskt territorium inte är uteslutet när Sverige blir medlem i Nato.
Nato äger inga egna kärnvapen, och alliansens kärnvapenstater begränsar sig till de förvisso potenta nationerna USA, Frankrike och Storbritannien. Men genom så kallade nuclear sharing arrangements, som är en central del av Natos kärnvapenstrategi, kan kärnvapen lagras i Natoländer som inte har egna kärnvapen. Norge, Danmark, Spanien och Island har nationella policies mot att kärnvapen får placeras på deras territorier i fredstid, medan Islands policy gäller även i krigstid. Finland och Litauen har lagstiftat mot att kärnvapen får placeras på deras territorium i både freds- och krigstid, upplyser rapporten.
Vem säger att det är fred?
I februari 2023 deklarerade Sveriges regering att landet ska ha en hållning som liknar de policies som finns i Danmark och Norge, men någon sådan policy finns vad Svenska freds erfar ännu inte på plats. När propositionen om medlemskapet röstades igenom i mars betonades att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid.
– Det är en oklar hållning, vi är oroliga eftersom vi inte vet när det är skarpt läge att säga att vi inte befinner oss i fredstid. Räcker det med att regeringen säger att det inte längre är fredstid? Vi vill att det ska vara tydligt att vi inte ska ha kärnvapen under krigstid heller. Finns kärnvapen på svenskt territorium gör det oss mer till en måltavla för vi tror inte att avskräckning gör oss säkra och omfamnar inte logiken om kärnvapenavskräckning, säger Svenska freds ordförande Kerstin Bergeå.
Rapporten tar som exempel på osäkerheten i dylika utsagor upp Belgien: landet antog 1962 en lag som möjliggjorde för Natostyrkor att stationeras på belgiskt territorium. Parlamentet ville få med en artikel om att förbjuda utplacering av kärnvapen, men den ströks eftersom utrikesministern försäkrade att något sådan skulle regeringen aldrig tillåta. Men regeringen körde över parlamentet och amerikanska kärnvapen placerades på belgiskt territorium 1963.
– Vi är förstås nyfikna på exakt vad det kommer stå i den policy som utlovats, men hur det än är räcker inte en policy för de kan ändras snabbt. Vi behöver en lag som tydligt visar att vi inte ska ha kärnvapen varken i krigs- eller fredstid. Viktigt är också att lagen inte bara ska gälla förvaring, sådana vapen ska inte heller temporärt föras in, säger Kerstin Bergeå och exemplifierar med ubåtar eller flygplan som gör övningar i svenskt vatten eller luftrum.
– Att det kan ske har nog inte många koll på. Det urholkar dessutom vårt åtagande gentemot icke-spridningsavtalet som Sverige har skrivit på.
Stark avsky
Icke-spridningsavtalet (non-proliferation treaty, NPT) trädde i kraft 1970 och där står bland annat att kärnvapenstater inte får överlåta kärnvapen till kärnvapenfria stater. Även om USA:s utplacerade kärnvapen förblir under amerikansk kontroll, så är vapnen de facto inom kärnvapenfria staters gränser och både stater och civilsamhälle har påpekat att Natos nuclear sharing strider mot icke-spridningsavtalet, framhåller rapporten.
Enligt Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska läkare mot kärnvapen, är ”den svenska avskyn mot massförstörelsevapen” stark.
– Vi vet att det är många i Sverige som absolut inte vill ha några kärnvapen inom Sveriges gränser. Därför skulle det vara en tydlig och viktig signal från våra folkvalda att genom en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium säkerställer att så aldrig kommer att ske. Det visar också att Sverige värnar sin historia av att ta avstånd från kärnvapen och verka för nedrustning.
Signaler åt fel håll
Vid ett webinarium i förra veckan diskuterade bland andra tidigare utrikesminister Margot Wallström och Finlands dito Pekka Haavisto de eventuella möjligheterna för de nordiska länderna att tillsammans driva frågor om nedrustning och icke-spridning inom Nato, och kanske kunna påverka alliansen i positiv riktning. Kerstin Bergeå konstaterar å sin sida att det är ”svårt att vara emot kärnvapen när vi är med i en kärnvapenallians”.
– Sverige borde kunna stå upp för nedrustning, men man har redan valt att lämna Humanitära initiativet, generalförsamlingens uttalande om den extrema förödelse kärnvapen orsakar, och att de därför inte får användas. Och vi har lämnat det för att vi ska gå med i Nato, det sänder starka signaler åt fel håll.
I stället skulle ett första steg mot inflytande vara att man tillsammans med Finland skriver på FN-förbudet mot kärnvapen, tycker Kerstin Bergeå.
Josefin Lind från Svenska läkare mot kärnvapen är något mer hoppfull.
– Vi tror verkligen att Sverige tillsammans med nordiska länder, och Tyskland som visat goda inspel i nedrustningsdebatten, kan driva nedrustning och sakta föra Nato från en kärnvapenallians.
Delrapporten från SLMK och Svenska freds är en del av en längre rapport om innebörden av att gå med i Nato. Den släpps i sin helhet i december.
Läs mer:
”Nordiska länderna kan minska kärnvapnens roll i Nato”
Riksdagen röstade ja till Nato
Ny kärnvapenpolicy i skuggan av Nato: ”Finns inget skyddsparaply”
