Att ha problem med motoriken är ganska vanligt bland personer med adhd eller autism. Polis och säkerhetsvakter ser ibland bara någon som vinglar och utgår från att personen är påverkad. Yolanda Christoffersson från projektet Lyssna på oss vill se ökad kunskap och debatt för att människor med annorlunda rörelsemönster ska få ett värdigt bemötande.
DEBATT. Motorisk koordinationsstörning, tidigare kallat dyspraxi, är en diagnos som är relativt vanlig i samband med autismspektrumtillstånd eller adhd. Den innebär problem med koordination, balans, fin- och grovmotorik och man uppfattas ofta som aningen klumpig.
När man har svårt att gå rakt, som andra, blir man ofta mött med skepsis och osäkerhet. Säkerhetsvakter och polis har kommit fram till mig och anklagat mig för att vara påverkad av droger alternativt alkohol. Trötthet och stress gör ofta motoriken sämre, vilket bidrar till att man blir mer känsloladdad om man skulle få ett otrevligt bemötande.
Frustrationens kärna i att bli stoppad av en säkerhetsvakt är att inte bli trodd. Om jag säger att jag inte är påverkad, så blir jag ifrågasatt. Jag får höra att mina pupiller är stora, eftersom jag tar mediciner. När jag frågat andra, senare, om mina pupiller är stora har ingen tyckt det. Frågan är om säkerhetsvakterna håller sig till sanningen, eller om de handlar efter vad de vill ska vara sanningen – för att göra det enklare för sig själva.
Jag förstår att säkerhetsvakter reagerar om någon är – till synes – påverkad av någon substans och kan vara en fara för sig själv eller någon annan. Deras uppgift är att göra samhället mer tryggt. Om de ser någon som kan fara illa, ska de gripa in.
Problemet med vakternas agerande och bemötande är att de generaliserar. De ser bara sekundära problem, istället för det primära problemet. Det primära problemet kan vara neuropsykiatriskt – till exempel autismspektrumtillstånd eller adhd – och det sekundära en motorisk koordinationsstörning som är en vanlig tilläggsproblematik och i sig en neuropsykiatrisk diagnos. I en del fall kan substansbruk finnas med i bilden, men inte alltid.
Det de ser är en berusad person, som inte kan gå anständigt. Vad de inte ser, är en person som är på väg någonstans. Som vågar gå ut bland folk, trots en tendens att vara vinglig. En modig individ.
Visst kan man ha ett intyg med sig att visa upp, som förklarar varför man rör sig avvikande i förhållande till normen. Man kan be någon professionell skriva ett intyg. Det kan delvis lösa problemet på plats, för en personligen. Men säkerhetsvakter och polisen behöver ändå ha kunskap om diagnoser som kan påverka motoriken, så att de kan bemöta oss bättre.
Ur mitt perspektiv är det ett osynligt samhällsproblem som behöver uppmärksammas från flera håll och förhoppningsvis finns det beslutsfattare som vill göra något åt det. Den här texten kan vara början på en förändring.
Lyssna på oss
Lyssna på oss är ett projekt som drivs av Demokratipiloterna för att öka kunskapen och förbättra bemötandet av kvinnor, flickor och icke-binära med neuropsykiatriska diagnoser till exempel autism, adhd och add. Genom att öka kunskapen hos yrkesverksamma inom vård, skola och myndigheter bemötandet av målgruppen förbättras.
Läs även:
2022-06-08 | Ge barn med NPF-diagnos rimlig chans i skolan
2022-05-25 | Vården får inte missa flickor med NPF-diagnoser
Vill du vara med och göra skillnad? Skicka ett mejl till lyssnapaoss@demokratipiloterna.se
Debattartikeln har tidigare publicerats i Fempers nyheter.
