Sedan flera år tillbaka används begreppet rättvis omställning frekvent inom miljörörelsen och av politiska partier. Jag är en hängiven anhängare av såväl rättvisa som omställning, så det är i grunden en fantastisk kombination.

Men det är någonting som skaver. Någonting får mig att tänka på den där flickan i skolbänken som vill göra allt rätt och som tar åt sig mest av alla när klassen blir utskälld – fastän det är andra som stökar.

För det är inte den duktiga flickan i klassrummet som kan, eller för den delen ska, lösa stöket i klassrummet. Även om hon vill, och även om det ibland finns en förväntan att hon ska göra det med sin blotta närvaro. Miljöpolitiken ska heller inte behöva klä skott för världens orättvisor.

Ett rättviseprojekt i sig

ILO:s definition av rättvis omställning är: ”Att ställa om till en grön ekonomi som så rättvist som möjligt inkluderar alla berörda, som skapar anständiga jobb och som inte lämnar någon på efterkälken” (red:s översättning).

Men det stora problemet är att många människor och stora grupper i samhället redan är lämnade på efterkälken. Vi har haft decennier av nyliberal politik som gynnat höginkomsttagare. Vi lever i en värld där arven från kolonialismen fortfarande gör sig gällande. Vi själva tillhör en global överklass samtidigt som klassklyftorna i vårt eget samhälle ökat. Orsakerna till dessa orättvisor har förstås inte med omställningen att göra – och det är det nog ingen som påstått heller – men ibland framstår det ändå som om det är omställningen som skapar orättvisa.

De flesta vuxna i Sverige tillhör den tiondel av världens befolkning som har störst konsumtion och utsläpp globalt. Det är helt krasst så att vi alla som tillhör denna grupp behöver förändra vår konsumtion och minska våra utsläpp rejält. Det kan upplevas som orättvist, men det är rättvist.

För omställningen är – oavsett epitet – ett gigantiskt rättviseprojekt i sig. Det ligger i dess grundläggande syfte att inkludera framtida generationer och de mest sårbara och fattiga som drabbas värst av klimatkrisens torka och värmeböljor. Klimat- och miljöpolitiken behöver därför inte rättfärdigas med att den också ska göras till ett rättviseprojekt, för det är den redan. Och för att den ska kunna hjälpa framtida generationer effektivt behövs stora reformer som minskar utsläppen snabbt. Just nu är vi ju på väg att mer eller mindre ödelägga planeten för dem.

Sänkta priser på fossilbränsle

Det stora problemet är att rättviseargumentet nu används av aktörer som vill fördröja klimatpolitiken, eller dra tillbaka den. Ta till exempel hur Moderaterna använder sig av begreppen rättvisa och klimat. Under hela valrörelsen fick vi höra att partiet skulle skapa ordning och reda i klimatpolitiken, samtidigt som det propagerade för att sänka priset på fossila drivmedel.

På Moderaternas hemsida motiveras detta med rättviseargument: Det är inte rättvist att den som bor på landsbygden ska dra ett tyngre lass för klimatomställningen än den som bor i storstan.

Och som nationalekonomen Andreas Bergh sa i Filosofiska rummet i ett samtal om rättvis omställning; det finns en risk när vi accepterar berättelsen att vita män på landsbygden som kör sin dieselbil är förlorare i klimatomställningen när de, liksom de flesta av oss i Sverige, i själva verket är globaliseringens vinnare. Vi har förmånen att leva i ett demokratiskt välfärdssamhälle där det finns skyddsnät som fångar upp oss om vi förlorar jobbet på grund av klimatomställningen.

Men sen är det något annat som skaver också. Gula västarna ligger på något sätt i fonden för begreppet: Vi måste ha en rättvis omställning, annars protesterar ju folk! Då är det inte längtan efter rättvisa som är drivkraften, utan rädslan för protester. Det blir en defensiv position och en sådan är sällan övertygande.

Tänk om vi i stället skulle utgå från en längtan efter rättvisa och formulera lösningarna utifrån det.  Till exempel om vi skulle ha en ”rättvis skattepolitik”? När jag googlar på det begreppet dyker en motion från Vänsterpartiet upp – med mer än trettio år på nacken. Och jag får 120 000 träffar. Eller vad sägs om ”rättvis finanspolitik”? Det begreppet får ännu färre träffar och i stället föreslår Google att jag borde söka på ”expansiv finanspolitik” … Resultatet för motsvarande sökning på ”rättvis omställning” ger 273 000 träffar, och det är fullt att färska referenser.

Ska inte sakta ner

Jag vet att det görs otroligt mycket bra arbete inom rättvis omställning. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är skevt. Varför ska just omställningen leda till ökad rättvisa när vi inte kräver detsamma av andra politikområden?

Jag ringer till en nära vän som jobbar med rättvis omställning och frågar vad hon tycker om begreppet och hur det används, hon menar att det är en möjlighet att skapa ökad rättvisa i samband med att vi gör en stor transformation av samhället. Att det kan bli ett kraftfullt argument för nya aktörer – som fackföreningsrörelsen som nu kan passa på att argumentera för starkare skyddsnät på arbetsmarknaden eller större ekonomisk jämlikhet. Nu också med klimatet som drivkraft. Ja, det låter rimligt. Kanske är det så vi ska göra för att de som stökar i klassen ska göra sina läxor.

För det är klart att om vi verkligen vill uppnå jämlikhet och rättvisa i det samhälle vi lever här och nu, då behöver vi använda de redskap som är mest effektiva för att uppnå det. Genomföra stora ekonomiska reformer för att utjämna klyftorna. Använda alla tillgängliga redskap för att stärka dem i vårt samhälle som ligger sömnlösa för att de inte kan betala räkningar eller ge tillräckligt med mat till barnen. Men dessa reformer har ju inte direkt med klimatomställningen att göra. De behöver genomföras ändå.

Så, ja visst, låt oss passa på att göra om och göra rätt när vi ändå förändrar samhället, men vi behöver vara vaksamma så att omställningen inte blir långsammare än den annars skulle varit. Omställningen ska inte behöva leda till ökad rättvisa i varje moment för oss som lever här och nu. Det kommer och kan den inte göra. Den där flickan i klassrummet är inte den som har det övergripande ansvaret.