Efter några år då gängskjutningarna har fått den mesta uppmärksamheten och används som ursäkt för att öka övervakningen, skärpa straffen och inskränka våra fri- och rättigheter gick fokuset under sommaren tillbaka till det som dominerat de två senaste två decennierna – terrorhotet.

Säpo har höjt terrorhotnivån från ett förhöjt (tre) till ett högt (fyra) hot. Kanske finns det skäl för det, med den totala bristen på insyn som gäller runt Säpo gör att ingen av oss utanför kan bedöma det. Det vi kan bedöma är att till och med i Norge, där Breivik härjade, har fler under 2000-talet dött av miljöförstöringen, av biltrafiken, av psykisk ohälsa, våld i hemmet och osund mat än av terror.

Om vi skulle göra en lista över faror skulle det vara ytterst få länder i världen där terror ens skulle ta sig upp på tio-i-topplistan över verkliga dödshot mot oss. Ändå dominerar det nyhetssändningarna och tas som förevändning för att ytterligare öka övervakningen och inskränka våra fri- och rättigheter.

Regeringen har redan, genom en grundlagsändring, förbjudit medier att publicera uppgifter som anses kunna skada Sveriges relation till andra länder. Nu vill de undersöka hur ordningslagen kan inskränka yttrande- och demonstrationsfriheten. Det utifrån mantrat att det ökade terrorhotet beror på några enskilda koranbrännare. Det är verkligen att leda fokus från helheten och det egna ansvaret. Koranbränningarna har säkert haft betydelse, men de sker ju inte i ett vakuum utan är bara en del av en kedja händelser.

En kedja av händelser som den förra regeringen startade genom att plötsligt, utan ordentlig debatt, stressa in en Natoansökan innan valet. En ansökan som alla visste skulle trigga Ryssland och försämra vårt säkerhetsläge. Inte för att Ryssland har kapacitet att invadera oss utan för att de driver smutskastningskampanjer och eldar på konspirationsteorier. En ansökan som självklart några som är emot, och inte gavs en chans att tycka om, kommer att vara beredda att göra mycket för att stoppa. Kör man över folk så triggar det ett motstånd.

Sedan bildades en ny regering, en regering som styrs av SD och som legitimerar deras muslimhat. Som omfamnar deras repressaliepolitik riktad mot dem med bakgrund i en annan del av världen. Självklart triggar det, liksom när vice statsministern i sitt språkbruk flörtar med de högerextrema. Självklart påverkar det på hur omvärlden ser på oss. Självklart kan det trigga extremister att utföra handlingar mot Sverige.

Ovanpå det har regeringen vikt ner sig för Turkiet på ett extremt obehagligt sätt och bland annat inskränkt organisationsfriheten och lämnat ut kurder. När Kristersson på det sättet kryper för Erdoğan för att få igenom en Nato-ansökan som befolkningen aldrig fick säga sitt om är det sunt att många försöker få Sverige att resa sig upp och stoppa ansökan genom att provocera Erdoğan.

I hela den process som lett till att hotbilden har ökat har regeringen, först den S-ledda och sedan den SD-ledda, hållit i dirigentpinnen. Att då peka ut enskilda, om än obstinata, musiker i orkestern som skäl till att hela föreställningen havererat, så som Kristersson gör, är ynkligt.

Under sommaren har Kristersson upprepat att allt som är lagligt är inte lämpligt. Det är sant och gäller också i högsta grad en regering.