På ett bord ligger ”jeansfiléer” i travar. Filéerna är det som blir över när man klipper ut jeansbenen utan sömmar, blixtlås och fickor. Bitarna kommer sedan att sorteras och sys ihop till metervara och klippas ut till nya plagg.

Platsen är Remakes ateljé, märket har funnits i tjugo år och gör nya kläder av begagnade textilier. Då var Marie Teike, enhetschef och designer, ganska ensam om inriktningen.

– Jag vet att jag tänkte att den dagen etablerade designers kommer på att man kan jobba så här – då blir det konkurrens.

Välkommen konkurrens

Nu har flera av de senaste årens mest uppmärksammade svenska designers som Rave Review och Hodakova anammat samma koncept – hållbarhet, lokal tillverkning, återbrukade material.

Marie Teike välkomnar konkurrensen.

– Vi vill inte vara ensamma om att jobba med det här.

Eftersom Remake är knutet till Stockholms stadsmission har man god tillgång till råvara. Antingen åker Marie Teike själv till insamlingen eller så får de som jobbar där direktiv om vad de ska hålla utkik efter.

Textilierna tvättas och kvalitetssäkras innan de används. I ateljén ligger travar av vita virkade överkast som ska bli jackor och byxor. Ullfiltar blir jackor – prinsessan Victoria äger två. Och jeans förstås – även om Marie Teike är kluven till materialet.

– Det är tacksamt att jobba med och det finns mycket av det. Men det är ett klimatmässigt problematiskt material och det känns tvetydigt att marknadsföra det uttrycket.

Marie Teike har under åren sett hur inställningen till remake har förändrats. Nu vet fler vad det är hon håller på med och fler förstår nyttan av det.

– Men det har inte blivit lättare att producera. I det praktiska ser jag inga förändringar. Det är skitsvårt att göra något på ett hållbart sätt när konkurrensen är så stor.

Görs småskaligt

Just att remake i dag görs hantverksmässigt och småskaligt gör plaggen förhållandevis dyra och svårtillgängliga för den stora massan. Processen är svår att skala upp, det krävs mänskliga ögon och händer för att se defekter och sortera efter kvalitet.

Inom projektet Mikrofabriker jobbar Thomas Nilsson och Anna Lidström med en AI-lösning för att kunna automatisera en del av det arbete som i dag görs för hand.

Utvecklingen inom AI har gått snabbt de senaste åren och en pilotanläggning för att snabbt scanna plagg för defekter håller på att byggas i Science park i Borås.

– Där kan man med kamera se vad som behöver åtgärdas, räkna ut var åtgärden ska sättas in och vad man ska göra – om det är att sy över ett märke eller lägga in en brodyr, eller om det bara är tvättning, berättar Thomas Nilsson

Han ser två stora utmaningar i utvecklingen av AI för remake. En är att råvaran är en salig blandning av färger, mönster och tyger som behöver sorteras – men sådant är datorer bra på, påpekar han.

– Den andra utmaningen är hur man ska sätta ihop dem igen. Där kan AI hjälpa till med att söka vad som matchar. Formen är viktig, tyget måste räcka, men även andra saker som kvalitet på tyget. Sådant är datorer bra på att sortera

Hjälper designern

En del av projektet är ett datoriserat stöd som hjälper designern att ta fram förslag på kombinationer ur lagren med återbrukat och sorterat tyg.

Han arbetar också med en lösning för att kunna ta tillvara kläder som inte blivit sålda.

– Då blir plagget som en råvara. Plagg som aldrig sålts är rena, de är hela och har fullgod kvalitet på tyget. Då handlar det om att hitta teknik för att skära ut tyg ur och använda dem för att skära ut tygstycken till nya plagg.

Ett mål är att få med fler designers på tåget genom att underlätta processen med att skapa nya plagg av gamla, berättar Anna Lidström, som skrivit en avhandling om remake.

– Målet är att mobilisera fler designers för att träna den här AI:n att stärka designen. Det tror jag är avgörande för att flera konsumenter ska vilja ha de här produkterna. Man köper inte något fult bara för att det är bra för miljön.