Ulf Lundells roman Jack (1976) hör till den svenska litteraturens moderna klassiker och kan vara en lämplig början för en diskussion om författares skildringar av vegetarianer. Vid ett tillfälle besöker berättarjaget Jack grönavågenparet Leo och Britt som bor i ett torp på Smålands landsbygd. De är vegetariskt sinnade; den närbelägna svinfarmen tycker de mycket illa om och sedan Jack fångat en gädda drabbas han av värdinnans dömande blick. ”Britt såg med avsmak på den blodiga besten och på mej som om jag var en kallblodig mördare.” Inte desto mindre tillagar och äter de fisken, även om Britt anmärker att det rör sig om ”mord”.

”Huvudsaken är att man inte äter biffar, sa Leo. Det är verkligen oansvarigt. Vi stjäl foder från u-länderna och käkar upp det i form av kött. Av hundra kilo foderprotein får man på sin höjd ut fem kilo köttprotein, på sin höjd! Det var som fan, sa jag. Var tar allt det andra vägen. Nittiofem kilo.

Dom tar kossan.

Jaså.

Det är rena stölden. Jag fattar inte hur man kan sitta och äta oxfilé utan att få dåligt samvete.

Omedvetet, sa Britt.

Ja, just det. Det är så jävla omedvetet att man blir rädd.”

När vegetarianer sitter till bords klandrar de alltså sina medmänniskor. Den här dömande och självrättfärdiga läggningen kännetecknar vegetarianer, enligt inte så få romaner.

”Kannibaler”

Under senare delen av nittiotalet etablerade sig ”militanta veganer” i det allmänna medvetandet. Det hände, inte minst i Umeå, att aktivister brände slakteribilar och krossade rutor till pälsaffärer – aktioner som gav uppslag åt författare. I polisromanen Bleka oskuld (2000) låter Gunnar Ohrlander veganerna kasta saltsyra mot väktare och vråla ”Ni är kannibaler!” till köttätare.

I ungdomsromanen Cell grön (2001) av Christina Wahldén möter vi Emma, bokens huvudperson. Hon ansätts av en viss Jakob, den mest obehagliga typ man kan tänka sig. Egenmäktigt slänger han Emmas nya dyra skinnstövlar, och dessutom uppträder han ”äckligt överlägsen” mot henne – han är nämligen djurrättsvegan.

Med Torbjörn Flygts roman Slugger (2022) har vi förflyttats till nutiden; i dag förknippas vego ofta med ekologisk medvetenhet snarare än djurrätt. Men oavsett motiv fortsätter köttbojkottarna att bete sig illa. Till ett traditionellt midsommarfirande inbjuds en vegan, som äter sin medhavda tofusill och uppträder enerverande. Han rycker bordsgrannens ena hörlur ur örat, deklarerar att den är katastrofal för miljön – plasten inte nedbrytbar – och släpper den i ett glas med öl.

Ja, veganer gör livet surt för andra. Det vet huvudpersonen i Paola Pellettieris roman Tack för matchen (2022): ”De har en irriterande benägenhet att mästra alla som äter animaliska produkter, och de måste alltid med stort eftertryck informera omgivningen om att de är just veganer.”

Vitsen är känd: Hur vet man om någon man träffar är vegan? Vänta bara. Inom två minuter har de sagt det! Denna köttvägrarens iver att förkunna sin frälsningslära behandlas i Nina Lykkes roman Vi är inte här för att ha roligt, utgiven på norska 2022 och nyligen i svensk översättning.

Huvudpersonen Knut medverkar vid en litteraturfestival i Lillehammer och bänkar sig för att lyssna till en föreläsning med titeln Hur skriver man en roman? Men istället för att hålla sig till ämnet deklarerar föredragshållaren att han tänker tala om varför han har blivit vegetarian.

En kvinna i publiken invänder att hon stigit upp tidigt och rest långt enbart för att höra det utannonserade föredraget om romanförfattande. ”Vegetarianen”, som han omtalas i romanen, avfärdar klagomålet med ett skämt på hennes bekostnad. Varpå han påbörjar ett anförande om ”lamm, kalvar, barn som rycks från sin mor, tortyrkammare, holocaust, djuren upplever holocaust varje dag, varje timme”.

Knut är inte ensam om att vara besviken på att föredraget handlar om något annat än vad som stod i programmet; åhörarna skruvar rastlöst på sig. Inte nog med att vegetarianen lurade på dem ett ämne de inte valt, han nonchalerar den angivna tiden och en kvart på övertid talar han självberömmande om vilka fantastiska blodvärden han numera har tack vare kostskiftet. Gäspande lämnar publiken slutligen salen.

Fula rösträttskvinnor

Hur förhåller sig verklighetens vegetarianer till denna anti-vegetariska fiktion?

Ibland med humor och ropet ”Bingo!” Fem exempel på fördomar om vegetarianer. Rutmönstret på spelbrickan är fullt!

Eller protest. Somliga börjar i sitt inre fäkta med armarna och argumentera emot, säger att de alls inte mästrar sin omgivning utan håller låg profil, omnämner visst inte djurfabrikernas och slakteriernas verklighet vid familjens midsommarmiddag – allt de vill är att äta sin tofusill i lugn och ro. Fy så orättvist!

Eller acceptans. Någon kanske ber den upprörda vegetarianen att stilla sin häftiga själ och istället försonas med att saker är som de är. Vegetarianen som förargas över att han eller hon svartmålas reagerar likt en upptäcktsresande till havs som klagar över att det är sjögång och hård blåst i ansiktet – bitande vind är när allt kommer omkring en ofrånkomlig följd av vissa val och sysslor. Pionjärer möter motstånd.

I boken Den besvärliga Elin Wägner (2020) förklarar Ulrika Knutson hur de svenska rösträttskvinnorna karikerades. ”Antingen tecknades de som fula och manhaftiga, eller som magra, frigida nuckor, eller som manslukande vampyrer med långa naglar, redo att slå klorna i de stackars männen. Och vare sig de var feta eller magra hade de alltid en strategiskt placerad skäggvårta.”

Orsaken är vacker

Också vegetarianer tecknas med en skönhetsfläck: självgodhet, aggressivitet och dömande sinnelag. Vårtan är aktivisters öde. Den påförs dem i varje tid av den rådande ordningens väktare, bland dem vissa skönlitterära författare. Den går inte alltid att enkelt skära bort. Men här skönjs möjligen ytterligare ett förhållningssätt: att gå från acceptans till självaktning. Det handlar inte om att bejaka fördomarna och nidbilderna, bekänna sig skyldighet till självgodhet och andra anklagelser, men väl att vara medveten om att vanprydnaden placerats i ens ansikte för man gjort något rätt: utmanat ett orättvist samhällssystem. Skäggvårtan är sannerligen inget smycke. Men orsaken till att man bär den är vacker.