Jag skulle vilja skriva om barnen under bomberna i Gaza. Men jag vill bara skrika. Det finns så mycket som behöver sägas, och min röst bär inte. Inte nu. Så jag konstaterar det som borde konstateras av alla. Inget i världen motiverar Hamas terror. Inget i världen motiverar bomber mot barn. Det är inget krig som pågår, det är en ockupation. Den israeliska militärmakten kommer aldrig kunna bomba fram trygghet. Fred fungerar inte så. Den enda vägen fram är folkrätt, mänskliga rättigheter och en omvärld som säger som det är. Den skulle ju kunna få börja med en svensk utrikesminister som inte ljuger. (Nej, bombningar av vårdinrättningar och andra civila mål är aldrig proportionellt. Och ja, Israel har bombat vårdinrättningar alldeles oavsett den fruktansvärda katastrofen i al Ahli-sjukhuset.)

Jag skulle vilja skriva om hur SD flyttar fram positionerna, och Moderaterna följer efter. Men jag har inte kraften att formulera mig. Inte nu. Så jag nöjer mig med att säga att det här är inte normalt. Det är inte normalt med angiverilagar, livstid för barn, gryningsräder, strypning av motröster, inskränkt yttrandefrihet och ständiga hot om utvisningar mot den som inte faller SD-ledningen i smaken. Det här är inte normalt, det är inte vad de flesta tycker, och SD styr bara det här landet så länge moderater, kristdemokrater och liberaler låter dem.

Jag skulle vilja skriva om situationen i det parti jag tror på, med den röst som borde vara den viktigaste motrösten i vår tid. Men jag har gjort det förr, och den som vill lyssna har nog gjort det. Mer klarar jag inte. Inte nu. Jag bara konstaterar att öppen och fri debatt om vägval aldrig är fel. Att personfrågor är det sätt man oftast gör vägval. När människor öppet och respektfullt säger sin mening går det att lyssna, men centralt placerade anonyma källor kan aldrig bemötas.

Jag skulle vilja skriva om det sjuka i att Sveriges övergrepp mot landets urbefolkning, plötsligt beskrivs som motsatsen. Men andra har gjort det bättre så jag säger inte mer. Inte nu. Bara detta då: Ingen är privilegierad där statens rasistiska roffarpolitik skapat djupa sår mellan människor. Den enda vägen fram är att tillämpa samma folkrätt och respekt för urfolk som vi brukar kräva av andra att göra.

Så jag ägnar mina sista tecken i en krönika som handlat om det som får mig ur balans och ständigt göder min depression med nya uppdateringar av nyhetsdygnet, till en välkänd och viktig debatt jag känner mig trygg i.

Slöjd och kultur.

En ledarsida i veckan ojade sig över att svenska elever ägnar sig åt det. Barnen borde lära sig något viktigt istället.

Som om inte hundratusentals människor i vårt land får sin försörjning i de kreativa näringarna. Som om inte vi behöver fler sätt att tala om det som är svårt att tala om på andra sätt än genom kultur. Som om vi inte behöver utmana oss själva så som skapande gör.

Som om hjärnan var uppdelad i prydliga 40-minutersfack där vi lär oss det ena, och sedan det andra. När det egentligen är så att det vi lär oss i ett ämne ger ledtrådar till ett annat. Tidig musikundervisning stimulerar till exempel barnens utveckling i både språk och matematik.

Som om det fanns ett rakt samband mellan antal skoltimmar och resultat. Men om fler NO- eller mattelektioner ska göras av samma lärare, blir kvaliteten därefter. Förberedelsetiden och samtalet med den där eleven som verkligen behöver ett eget samtal, blir lidande.

Som om det vi lär oss i slöjden vore oviktigt. Säg det till ett barn som kämpar med motoriken. Säg det till alla som har svårt att föra ett projekt i hamn från tanke, via handling till produkt. Ropa det i en värld där vi borde förstå mer och inte mindre av hur allt omkring oss är tillverkat av material, som inte kan överutnyttjas utan måste återbrukas. Säg det till en elev som inte vill förstå att lärande kräver ansträngning, eller en elev som längtar efter ämnet där man äntligen får skapa.

Barnen ska slöjda och måla och sjunga. Så alla lär sig vad de behöver kunna för att växa upp till att bli de vuxna de vill vara.