Det klagas på lata ungdomar, men det är inte lättja som är problemet utan det faktum att arbetsköparna och högern väntar sig att arbetsmarknaden ska se ut som förr, skriver Vinokur. Vill de attrahera unga måste de respektera önskan om en okej lön, ett okej schema och en okej anställningsform.
DEBATT. Det pågår nu en mer eller mindre organiserad medial och politisk attack mot ”dagens ungdom” och mot dem som behöver den ekonomiska trygghet det svenska välfärdssystemet är tänkt att bidra med.
Högern, arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer försöker nu kväsa vad som närmast skulle kunna beskrivas som ett tyst, arbetsrelaterat ungdomsuppror. Argumenten tycks främst vara dessa två:
• Ungdomarna är för lata och curlade för att vilja jobba och de sociala ersättningarna (så kallade bidrag) är för höga för att motivera folk att arbeta.
• Av de nästan 800 000 helårspersoner som lever på sociala ersättningar är nästan hälften sådana som gör det i form av sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, ekonomiskt bistånd, etableringsersättning och ersättning vid arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Alltså sådana som för stunden – eller permanent – inte har möjlighet att arbeta och inte borde nämnas i samband med att man talar om arbetslöshet. Tvärtemot vad högern väljer att göra.
Som om inte det var nog bortser resonemangen om curlade ungdomar och för låga ersättningar från att sysselsättningsgraden faktiskt ökade med 1,7 procentenheter 2021 – och antalet arbetslösa minskade med 1,3 procentenheter samma år. Även ungdomsarbetslösheten minskade rejält: med 3,1 procentenheter.
Varför försöker då arbetsgivare och borgerligheten få det att framstå som att ungdomar inte vill arbeta eller att de sociala ersättningarna är för höga?
Svaren är egentligen väldigt enkla. Vi har två grupper i samhället: arbetsgivare (arbetsköpare) och arbetare. Arbetsköpare gynnas av att hålla lönerna nere, medan arbetarna gynnas av att hålla lönerna uppe. Ju fler arbetare som försöker få ett och samma jobb desto lättare är det för arbetsköparen att pressa lönerna – och tvärtom. Att försöka få det till att arbetare inte vill arbeta för att de är lata eller har för höga sociala ersättningar är ett sätt att skifta fokus från det som verkligen pågår: arbetsgivare som inte erbjuder attraktiva jobb.
Flera artiklar har dykt upp på sistone, där arbetsköpare säger att arbetslösa, söndercurlade ungdomar inte vill ha – eller missköter – jobben de säljer.
Det är här det tysta, arbetsrelaterade arbetsupproret kommer in i bilden.
Dagens unga tar inte lika mycket skit som tidigare generationer och står upp för både sig själva och andra. Arbetsvillkoren och lönerna är helt enkelt inte tillräckligt lockande längre.
Det är alltså inte lata, ouppfostrade snorungar som inte vill jobba. Det är äldre, konservativa dinosaurier som tror att arbetsmarknaden kommer fortsätta att se ut som den gjorde när vi var unga. Som om allt annat förändras, medan synen på jobb skulle ha stagnerat.
Vi har skapat en värld där ungdomarna börjat värdera sin tid och energi på ett helt annat sätt än vad man gjort tidigare – medan arbetsgivarna fortfarande lever efter devisen att de gör folk en tjänst genom att anställa dem.
Företag som vill attrahera ungdomar måste tänka om och respektera att de arbetare de vill anställa faktiskt vill ha en okej lön, ett okej schema och en okej anställningsform. Även för sina första jobb.
Det är dags att flytta fokuset dit det hör hemma: lönerna och de sociala ersättningarna är fortfarande för låga, arbetsvillkoren för dåliga – och kanske framför allt: folk vill arbeta, de vill inte leva på sociala ersättningar, de vill ha ett arbete som de trivs med och de vill ha råd att leva ett gott liv.
