Vi reagerar på Rysslands brott mot folkrätt och internationell rätt, men när västländer gör samma sak ser vi det inte. Västsaharas och Palestinas rätt till självständighet hör vi inte mycket om, skriver Ingvar Flink.
DEBATT. Rysslands angrepp på Ukraina har med all rätt upprört, framför allt världen i väst. Putins uppträdande påminner om Sovjets krav på kontroll över Östeuropa. Diskussionen har framför allt kommit att handla om vem eller vad som är värst, Hitlers nazism eller Stalins bolsjevism. Sovjetryssland utpekas bland annat som det land/den regim, som allvarligt stört den internationella rättsordning, som grundlades 1945 om staters suveränitet och gränsers okränkbarhet. Att väst sysslat med detta i resten av världen i mer än hundra år, USA i Latinamerika (Monroedoktrinen 1823), får man helst inte ens antyda.
I Sverige är detta sätt att resonera satt i system av Göran Persson med projektet Levande historia, som enbart ska forska och informera om vad Hitler och Stalin sysslade med, som om det inte om och om igen informeras om detta.
I Tyskland har man försökt förklara den judiska förintelsen 1933–1945 med att Hitler var inspirerad av Stalins klassmord, Gulag.
Enligt Harald Ofstad kännetecknas nazismen av en elitprincip, att tillhöra en grupp av naturen överlägsen andra, ett förakt för svaghet och elitens rätt att ingripa i andra människors förhållanden.
Av sionisterna och deras anhängare framställs den judiska förintelsen som unik, vilket är mycket viktigt som argument för Israels existens. Yehuda Bauer vid Yad Vashems museum över den judiska förintelsen i Jerusalem hävdar att denna är det enda folkmordet i historien, som saknar varje pragmatiskt motiv utan endast kom ur antisemitism, judehat.
När medierna behandlar dessa konflikter, Ukraina–Ryssland och Palestina–Israel, följer de samma koncept. Att bakgrunden till dem även finns att söka i västvärldens imperialism, kolonialism och antisemitism beaktas nästan inte alls.
Marockos illegala ockupation av Västsahara och Israels av Palestina utsätts inte för samma kritik som Rysslands av Ukraina, trots att det handlar om samma sak. Under en dag rapporteras och diskuteras det mer om Rysslands övergrepp än vad som behandlats om Marockos övergrepp under de senaste femtio åren.
De exempel och jämförelser som ges handlar uteslutande om Hitler och Stalin–Putin. Sanktionerna mot Ryssland vill man också ska omfatta idrotten. Samma krav ställs inte på israeler och marockaner. Om västvärldens övergrepp i historien råder tystnad. Media känner säkert till kolonialismens vidrigheter, men vill helst inte höra talas om dem. Här råder motsatsen till Levande historias broschyr: Om detta må ni EJ berätta.
Natos utvidgning 1997 till Rysslands långa gräns mot övriga Europa ses inte som en provokation, som gav Putins gäng en chans, en ointelligent realpolitik av USA och Nato. Media har inte jämfört med USA:s absoluta motstånd mot att andra makter lägger sig i Latinamerikas angelägenheter. Hur många demokratier har USA störtat där och hur många diktaturer har de underhållit?
Västvärldens kolonialism och imperialism har drabbat övriga världen hårt med flera folkmord, en del framgångsrika, på det icke-existerande samvetet. Sven Lindqvist redogjorde för detta redan 1992 utan att det satt några spår i dag. Den som vill ha detaljer kan läsa hans Utrota varenda jävel. Han visar hur tanken var att väst var överlägset alla andra och att det var naturligt och oundvikligt att dessa underlägsna folk automatiskt skulle försvinna, helst med lite hjälp av Europa-USA. Det var det enda sättet att civilisera världen. Ordet förintelse användes redan på 1800-talet.
De mest framgångsrika folkmorden genomfördes i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Indianer, aboriginer och maorier är i dag folkspillror. Koncentrationsläger är en västerländsk uppfinning, som användes på Kuba av Spanien och senare av England i Sydafrika under Anglo-Boer-kriget 1899–1902, där cirka 40 000 kvinnor och barn dog.
På 1870-talet och senare lät England cirka 30 miljoner indier dö av svält medan stora sädesupplag fanns i de indiska hamnarna för export till väst. Kejsardömet Tyskland tvingade nama- och hererofolken i dagens Namibia i början av 1990-talet ut för att svälta ihjäl i Kalahariöknen. Hitler och Stalin använde flitigt svält som metod. Vid ungefär samma tid utrotade mer eller mindre systematiskt Belgiens kung Leopold II cirka 10 miljoner kongoleser i sina försök att civilisera dem i ett ”biståndsprogram”.
På 1920–1930-talen lyckades berberna i Kabylbergen på gränsen mellan Algeriet och Marocko stå emot Spanien och Frankrike, vilket gick bra mot Spanien men inte mot kolonialstaten Frankrike. Motståndet leddes 1921 i Rifbergen av Abd-el Krim, som med stora mängder erövrade spanska och franska vapen organiserade en armé på 60 000 man. Samtidigt byggde han ett moderniserat samhälle i Rif på traditionell grund, Rif-republiken.
Den svenske journalisten Hans Langlet lyckades 1926 ta sig in i Rif-staten och fick en intervju med Krim. Han genomskådade vad Frankrike kallade ”pacificeringen” av Marocko som ren ockupation och avslöjade oförmågan att vinna befolkningens sympatier. Deras stöd hade Abd-el-Krim. Han förklarade för Langlet att han endast ville att berberna skulle få bestämma över sig själva. Gränserna var förhandlingsbara så länge som Rif fick arbeta i fred. Han ville gärna att Europas kunskaper och kapital investerades i Rif för att utveckla en industristat, bara inte Europa fordrade att regera över dem.
Men Frankrike kunde naturligtvis inte acceptera en sådan ordning, vilket Krim föreslog dem. Det var ett dåligt exempel för en kolonialmakt. Krims fortsatta försvar av Rif-staten hade initiala framgångar, men 1926 tvingades han kapitulera även om motståndet fortsatte ända till 1934.
Intressant här är att notera att kabylerna stöddes av Sven Hedin. Han menade att varje folk borde få utveckla sig utifrån sina egna förutsättningar för att finna sin egen nationella identitet. Hedin var, genom sin vänskap med Hitler, dock inte helt konsekvent.
Frankrike fortsatte sin kolonialpolitik efter andra världskriget med att försöka ta tillbaka Indokina (Dien Bien Phu), vilket misslyckades. Algerietkriget varade 1954–1962 och var efter stora människooffer förlorat. I dag fortsätter Frankrike sin kolonialpolitik med stödet till Marocko som bulvan i den illegala ockupationen av Västsahara.
Folk utanför väst har alltså länge betraktats som underlägsna, i behov av Europas ledning. Många folkmord har motiverats med denna inställning. Medias inställning till konflikterna i Palestina och Västsahara, som drivs av Israel och Marocko stödda av väst är i dag en fortsättning på denna syn. Exemplen ovan är bara några bland flera på hur vVäst försökt utrota människor och behärska världen.
Nazisternas krav på ”Lebensraum”, som motiverade Hitlers ”Drang nach Osten”, var en variant på kolonialismen. Han utnyttjade myten om ariernas överlägsenhet, som vuxit fram särskilt i Österrike-Ungern långt före nazismens framgångar i Tyskland. Bakgrunden till den judiska förintelsen är alltså att finna i västerlandets behandling av resten av världen alltsedan 1700-talet. Den judiska förintelsen var en höjdpunkt i denna utveckling, som därmed förhoppningsvis avslutades.
Men kanske ändå inte. De gamla kolonialmakterna har svårt att glömma sina kolonier. Ännu i dag verkar de mot självständighetssträvandena i Palestina och Västsahara. Israel och Marocko stöds på olika sätt av väst i sin ockupationspolitik. De andas fortfarande 1800-tal och förspelet till andra världskriget. Som Frankrike och England 1938 var beredda att sälja ut Tjeckoslovakien är de i dag villiga att sälja ut Palestina och Västsahara. Vad gäller Västsahara är det Frankrike som bestämmer i EU, vars medlemsstater är följsamma. Inte ens baltstaterna protesterar trots att de värnar sina nyligen uppnådda självständigheter gentemot sin före detta ockupant.
I pamfletten Om kriget kommer, som först distribuerades i Sverige under andra världskriget, meddelas att alla uppmaningar eller informationer om kapitulation är falska. Svensk självständighet ska aldrig uppges. I dag heter pamfletten Om krisen eller kriget kommer och har samma uppmaning vad gäller kapitulation. Det var militären som krävde ständig kamp för vår självständighet.
Ukraina slåss för sin självständighet och får stort stöd av väst både med vapen, frivilliga, utbildning av soldater och sanktioner mot ockupanten Ryssland. Nato och EU ger Ukraina rätten att få försvara sig och inte kapitulera. Sverige är på samma linje. Västsahara och Palestina slåss för sin självständighet, men i dessa konflikter har Nato och EU valt att stödja ockupanterna. Sverige verkar helt villrådigt och förfaller till att överge en egen utrikespolitik.
En förklaring till att västerlandet kommer undan en kritisk granskning kan vara att de forna kolonialmakterna var demokratier. Men i kolonierna var de inte demokratiska. Där var de diktaturer. Det vill säga, det demokratiska väst borde vara ansvarigt för diktaturen i kolonierna. Det ansvaret har de inte varit beredda att ta. Flera av de rörelser i forna kolonierna, som kämpar för självständighet för sina länder, betraktas som terrorister. När man i väst använde våld för att försvara sin självständighet ansågs det som hjältedåd. Churchill: ”We shall never surrender”.
Men det var ju kolonialismen, som skapade grogrunden för dagens ”terroriströrelser”. De tänker liksom England och Sverige aldrig kapitulera!
Sverige började redan på 1930-talet att stödja afrikansk självständighet. Då gällde det Etiopiens försvar gentemot Mussolinis Italien. Efter kriget bröt Östen Undén som utrikesminister med Frankrike och började stödja befrielserörelsen FLN i Algeriet i den klara insikten att landet var på väg mot sin självständighet. Därefter stödde Sverige (Undén-Palme) med miljardbelopp flera afrikanska befrielserörelser, särskilt i södra Afrika (Mandela med flera), i den kanske naiva tron att det skulle avhålla Afrika från att ansluta sig till Sovjet och kompani.
Sverige hade naturligtvis alldeles rätt i sin realpolitik, man var för ensam i väst. Det kallar borgerliga skribenter i dag för ”uppblåst självbild”.
Det som i dag driver Afrika i famnen på Ryssland med Wagnergrupper och Kina, i dag kapitalistiska diktaturer, är alltså kontinentens dåliga erfarenheter av Västerlandet och dess vägran att fredligt låta dem avkoloniseras, vilket skapat misstroende mot Europa–USA. De före detta kolonierna har ingen anledning till lojalitet med väst. De har inga demokratiska erfarenheter av det demokratiska väst.
Afrikas erfarenheter av Ryssland och Kina är positiva till följd av stödet för befrielsen från kolonialismen, men dagens tendens till ”samarbete” kan i värsta fall leda till ett nytt kolonialt förhållande. Samarbetet har funnit sitt organisatoriska uttryck i bland annat Brics, som arbetar för en ny global världsordning där politiskt och ekonomiskt fokus flyttat till jordens södra och östra delar. Där ingår Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.
Västvärldens oprovocerade och djupt ointelligenta realpolitik med Natos utvidgning österut upplevdes givetvis av ryssarna som en svår provokation. Putins gäng fick vatten på sin kvarn. Det var en förnedring av kalla krigets förlorare av samma dignitet som behandlingen av Tyskland i Versaillesfreden 1919, som snart ledde till ett nytt krig, liksom i dag.
Varför gjorde inte väst upp med mer resonabla ryssar, som Gorbatjov och Jeltsin, som varnade väst för konsekvenserna av Natos utvidgning?
Tendensen i dag i västerlandet är att vi ska glömma västs vidrigheter med kolonialism och imperialism. Om detta lyckas kommer vi inte att förstå utvecklingen i dag och framåt. Dessa fakta måste ihågkommas på samma sätt som den judiska och andra förintelser. Annars kan vi inte lösa problemen.
Det blir en viktig uppgift för historiker och samhällsvetare att ständigt påminna om de förgångna gärningarna. Man kan hoppas att ett svenskt Nato-medlemskap kan leda till ett mer intimt nordiskt samarbete för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter gentemot de krafter inom Nato, som inte lever upp till dessa värden: Turkiet, Polen och Ungern.
De senaste rapporterna om Nato är dock oroande. Nato började nyligen i samarbete med Marocko en militär övning i Marocko, den största på kontinenten. Marocko hävdar att den pågår i det ockuperade Västsahara, vilket förnekas av USA. Israel deltar i manövern, vilka gör det till en svår provokation mot vad Västerlandet anser sig försvara. Det är alltså detta Nato som Sverige nu ska bli medlem i. Samtidigt föreligger sedan 2012 ett riksdagsbeslut att erkänna Västsaharas självständighet, som väntar på att verkställas.
