Historieboken från framtiden har blivit kvarglömd i ösregn i en hängmatta i Thomas och Åsas trädgård. Ida försöker torka sidorna och hoppas att inte all färg ska ha runnit ut. Men Ante har fått en idé om hur de ska kunna få boken tillbaka och samtidigt få veta om de är på rätt väg med att förändra framtiden. Den idén vill han bolla med Freddy, så han åker till henne och Nisse i Rågsved, där de bor hos Ida.
På andra sidan köksdörren satt en yrvaken Freddy på en köksstol, inlindad i täcket, och pekade ut för Ante var det fanns temuggar, te och socker. Och mat från restaurangen om han ville ha och orkade värma själv. Ante gjorde te åt dem båda medan han började berätta bakgrunden till det han hade kommit för.
– Vänta, sa Freddy. Innan du börjar snacka partiklar. Du har varit runt i världen. Ingen av oss har varit så långt bort förr, ingen av oss har flugit. Du måste ju berätta!
– Mmm, sa Ante. Men åtminstone du har väl flugit?
– I transportvinge precis över trädtopparna, ja.
– Okej. När Roberta bjöd in mig till Cern bokade hon biljett på en gång. Att det var en flygbiljett fattade jag först när jag hade googlat Arlanda. Och då var det för sent att ändra, men de hade i alla fall betalat klimatkompensation …
– Som är?
– Man betalar för att någon ska plantera träd som kan kompensera för utsläppen, typ. Det är frivilligt, man kan plantera träden själv när man kommer hem om man inte vill betala för det. Eller låta bli. Ja, så kom jag till Arlanda, det var … stort. Större än Xpan 7, en hel stad där ingen bor.
Ante hade köat, lämnat ifrån sig väskan, köat igen … Till slut hade alla passagerarna gått på rad in i det vrålande flygplanet och spänt fast sig i sätena. Planet hade börjat rulla, det gick snabbare och snabbare, motorerna tjöt, och sen lyfte de. Han hade sett träden och staden bli mindre och mindre där nere. Det hade slagit lock för öronen.
Och sen var det universiteten, föreläsningarna, studenterna och forskarna. Som en hel värld av Visdomens hus. De hade i stort sett förstått vad han hade sagt, de hade ställt kul frågor och haft intressanta idéer. Han hade blivit erbjuden en tjänst som gästprofessor i Sydney, och det var också där som en annan forskare hade intresserat sig för dimensionernas elasticitet.
Freddy gäspade i täcket och gav honom en blick. Hon såg hur världen drog i honom och bredde ut sig framför honom. Hon var glad för hans skull, men det var inte därför de var i den här tiden.
– Sen kom jag hem, sa Ante. Funderade fram och tillbaka och snackade med Mo och såg nyheterna om den där byn som har vuxit upp där ute hos Thomas och Åsa. Och allt annat. Förut sa de att det fanns en liten, liten risk för ett storkrig. Nu handlar det mer om att de inte vet hur det ska kunna undvikas. Och alla bara pratar om det som om det kanske ska bli regn. Fast vi vet ungefär …
– Vi borde evakuera alla, sa Freddy.
Ante kastade en blick på henne som om han var osäker på om hon skojade.
– Jag var i byn och kollade lite, helt kort. Men det börjar bli överfullt, förstod jag. Åsa hade bestämt att jag skulle bo med Ida i grannens gäststuga, och hon höll på med något viktigt jobb och ville inte ha folk i närheten. Men alla var snälla och så. Harriet har fått en massa polare. De får tid i teve och lägger ut en massa information, till och med ungarna. Någon sa att de skulle prata i FN.
– FN?
– Googla, sa Ante. Men det är här de elastiska dimensionerna kommer in. Minns du Max historiebok som vi fick med oss? Ida hade den med sig och Harriet lånade den till nånting hon och hennes kompisar skulle lägga ut på Tiktok. Men när vi skulle käka lunch började det regna, och då glömde de kvar boken i hängmattan. Ida försöker torka den och rädda vad som räddas kan.
– Ja, klart jag minns den!
– Tänk om vi kunde åka dit och hämta den igen. Och tänk om den inte berättar samma saker längre.
Freddy drog upp benen under sig på köksstolen och drack ur sitt te.
– Du menar att vi skulle kunna se om allt vi har gjort, eller de har gjort, har gjort någon skillnad? Som syns i historien fortfarande efter trehundra år? Tror du inte vi ska vänta lite i så fall?
Antes idé gick ut på att de inte alls skulle vänta. De skulle registrera eventuella skillnader så snart som möjligt och sen återvända med relativt korta mellanrum. Till exempel, om fredsrörelsebyn lyckades skicka någon att tala med FN. Då ville man ju se om det kanske hade fått stopp på krigen eller i alla fall kärnvapnen.
– Du menar att vi kan se hur vi förändrar framtiden? Det vore ju cool. Men det blir mycket att klimatkompensera. Om vi inte kan använda Canberras och Noors idé. Du vet, den energisnåla tidsresan.
– På virtu, sa Ante. Jag vet inte. Det är ju intressant, men …
Men han gillade inte att de hade dragit iväg hans uppfinning åt ett nytt håll när han inte var med, tänkte Freddy. Så klart han inte gjorde.
