Språket är fullt av grisar, det finns gottegrisar som äter svingoda polkagrisar i svinottan och svinaktigt rika med välfyllda spargrisar … En syl i vädret undersöker vad grisorden berättar om svinen och oss.
Svinaktigt, säger vi och tänker på någon som rullar sig i skit, fast metaforiskt. Grisar rullar sig ju i lervälling, med eller utan skit, för att få svalka och solskydd, men det hjälper inte. Människor har gjort sina egna tolkningar.
Det är mer än tiotusen år sedan människor började hålla och föda upp grisar för att sedan äta upp dem. Under den tiden har grisarna gjort avtryck i språket. Vi talar fortfarande om smutsgrisar som bor i svinstior och ägnar sig åt svinerier.
Spargrisar från medeltiden
Men en liten gris behöver inte vara något otrevligt. Kelgrisen är ju till exempel bara gullig, och gottgrisen är förtjust i sånt som är gott. Spargrisen har sin egen historia – den äldsta kända spargrisen i Sverige är troligen från 1600-talet. Den har en springa på ryggen att lägga mynt i, men man kan också spela på den som på en lergök.
Den äldsta kända spargrisen i världen är från 1200-talet och hittades i östra Tyskland. Den är gjord av samma slags lera som tegel, troligen av någon som visste hur man brände lera men inte var van vid att tillverka den sortens föremål, berättar Populär historia.
Man har grävt fram spargrisar i terrakotta på Java, alla från före 1500-talet, oglaserade och brända i ganska låg temperatur. De javanesiska spargrisarna är stora och feta och användes till kultoffer snarare än sparande. Troligen kom bruket att använda spargrisar från Kina, där grisen symboliserar rikedom och välstånd.
På 1700-talet blev spargrisar vanliga i Europa. De såldes av kringvandrande gårdfarihandlare, och de som köpte grisarna gav dem ofta till i present till små barn.
En engelsk sparbössa är en piggy bank, men det är inte säkert att ordet syftar på spargrisar. På medeltiden var det vanligt att förvara sina slantar i en keramikburk i köket, och leran kallades pygg, som så småningom blev pig. Enligt vissa källor var det därför krukmakarna på 1800-talet började göra sparbössor i form av grisar. I så fall har traditionen med spargrisar en annan historia i England än i resten av världen – så kanske är det en folketymologi.
Min lilla gris
På tyska heter spargrisen Sparschwein, sparsvin. Tyskan har många olika ord för grisar av olika kön och åldrar, framför allt smågrisar i olika storlekar. Men inte just ordet gris, som på svenska förr användes om smågrisar, kultingar. Det är därför grisarna i språket i regel är mindre och sötare än svinen. Enligt den historiska ordboken SAOB är grisaktig till och med en eufemism för svinaktig.
Om ordet gris och dess användning finns mycket att gräva ner sig i i SAOB. Till exempel har det varit vanligt som ”smeksam benämning, i sht i tilltal; tidigast anträffat ss. användt av förälskat folk inbördes.” ”O Gudh signe tigh min lilla grijss”, säger någon till sin fru i en ”christeligh tragicocomaedia” från 1614.
Ordet kan vara ljudhärmande från början, ljudet av smågrisarna vid suggans spenar. Enligt en annan teori kommer det från franska gris, som betyder grå. Men var den tidens smågrisar alltså gråa?
Grymtande läte
Svin kommer också från ett ljudhärmande ord, nämligen so, eller su som de gamla urindoeuropéerna antas ha sagt. Enligt Svensk etymologisk ordbok kommer su och so ”säkerl. efter djurets grymtande läte”. En sak som tyder på det är att sanskritordet för galt, sukharah, betyder ”djuret som säger su”. Ungefär som vovve, alltså – djuret som säger vov.
Till su- har man lagt -in, som är en diminutivändelse, alltså en ändelse som man lägger till för att visa att något är litet. Su-in, svin, är nämligen också smågrisar från början, fast de sen har vuxit upp.
Svinkallt och svinkul
Just när jag hade skrivit det kom min sambo in (utan att veta vad jag skrev om) och sa:
– Det här är ju svinkul!
Det var något han höll på med som var svinkul. Svin- är ganska vanligt som förstärkningsord, det kan vara svinkallt ute och något kan vara svindyrt, utan direkt jämförelse med några svin.
Annars är svinorden som sagt ofta nedsättande, ”särsk. för att beteckna ngn ss. snuskig i fysiskt l. moraliskt avseende (o. som uppfattas ss. motbjudande l. tarvlig o. d.), särsk. i uttr. full som ett svin; äv. ss. okvädinsord l. skällsord om l. till (mans)person” enligt SAOB.
Det finns många växter som heter något med svin, som den svingoda örten svinmålla. Förklaringen är då antingen att växten har använts för behandling av sjukdomar hos svin eller att svin gärna äter dem.
Galten och suggan
Djur som människan har hållit länge har ofta speciella ord för hon- och handjur. En svensk so är detsamma som en sugga, och ordet sugga är släkt med suga – den som smågrisarna suger i sig mjölk ifrån.
Galt är lite gåtfullt, men det kan komma av ett gammalt ord för att kastrera, nämligen gälla, som hette nästan likadant när de indoeuropeiska språken föddes. Synonymen orne har stått för någon som sprider sin sädesvätska.
Ändå verkar de två orden växla betydelse. Ibland och i vissa språk är galten den kastrerade och ornen den som gör kultingar med suggan. Ibland är det tvärtom.
Kultingar kallas grisens ungar, men från början är en kulting en kort stock. Sen har det börjat användas om till exempel en stark och knubbig liten pojke eller just en liten gris.
En stucken gris
Det låter på det hela taget som om grisar och människor har haft en ganska fridsam historia tillsammans – det är ju människor som berättar den. Grisen ger rikedom, förökar sig, gillar livets goda och är inte så noga med vad den vältrar sig i. Men uttrycket skrika som en stucken gris säger hur det slutar.
