Det är särskilt fridfullt att simma i havsviken på vindstilla kvällar. Det enda som bryter ytan är simtagen, en familj sothönor med pipande ungar och kanske en fisk som skvätter till vid vassen. I denna stilla skärgårdskväll står det någon på klipporna. Denne någon har bestämt sig för att njuta av den vackra solnedgången genom att sätta en krok i munnen på fiskar.

Mina och fiskarens intressen är helt oförenliga. Jag vill ha fiskar som får leva sina egna liv. Jag vill för en stund komma bort från elände i världen. Jag vill njuta av en sommarkväll utan att tänka på djur som blir plågade. Fiskaren tar sig rätten att låta sitt intresse stå över andras och tvingar mig att bevittna våld.

Medveten om sannolikheten att jag framstår som galen (det är ju bara fiskar, vem bryr sig?) har jag gått fram till fiskaren. För personer som kommer från stan kan till och med ett glatt ”hej hej” orsaka en mindre chock, och nu stegar jag fram och frågar om de känner till att fiskar lider när de drar upp dem. När den första förvåningen lagt sig säger en hipsterpappa med två flytvästbeklädda barn i släptåg att de fiskar ”för att få mat.” Han får det att låta som om vi befinner oss i 1800-talets fattig-Sverige trots att vi är på en välbeställd ö i Stockholms skärgård.

På mina sociala medier ser jag att vanligtvis omtänksamma personer poserar med döda fiskar de dragit upp. En gammal klasskompis lägger upp en fiskebild på en gädda som kämpar emot med öppen mun, gälarna är hårt utspända. Fiskens panik går att ta på men i kommentarerna står det ”wow” och ”häftig bild”. Våldet är så accepterat att det blivit osynligt. Jag skriver i en kommentar att bilden gör mig ledsen.

Jag fattar att ingen av de jag pratar med kommer att lägga ner sin fiskeutrustning och gå hem. Så varför gör jag det? Jo, jag vill att det ska bli lite obekvämt för de som fiskar. Jag vill att de inte ska kunna fortsätta leva i tron att det de gör är hundra procent socialt accepterat. Jag vill att de ska märka ett litet motstånd mot sin hobby. Jag vill nagga deras nöje i kanten eftersom de förstör min upplevelse. Jag vill inte att deras intresse med självklarhet ska stå över mitt intresse av att njuta av naturen.

Vid en badklippa hittar jag ett trasigt metspö med trasslig fiskelina och krok. Jag tar hem det och kastar det i soptunnan, där det hör hemma. Ser på Instagram att Svenska Djurambulansen hämtat upp en havstrut med en krok i näbben. Fågeln sitter i en pappkartong med blodig näbb. Draget som dinglar från näbben blänker i grönt och svart, som en abborre. De flesta skulle reagera på den här bilden. Om det är fel att sätta krokar i näbben på fåglar, vad får oss att tro att det går bra att göra samma sak mot fiskar?

Det är dags att bli obekväma. Att simma längder fram och tillbaka längs klipporna för att förhindra att fiskelinor kastas ut och skrämma fiskar med plaskande benspark är en motståndshandling.