Terrororganisationen Hamas är en ”bättre” fiende än PLO till den israeliska högern, eftersom de splittrar palestinierna och inte väcker sympati i väst, skriver Anders Cardell. Han betonar att det är viktigt att inte låta avståndstagandet från Hamas försvaga stödet för palestinierna.
DEBATT. Ett folk utan en stat. Vi har sett vad som händer när stater bryter samman, eller inte tillåts etablera sig. Vi såg vad som hände i Afghanistan, Irak och i Palestina.
När en stat inte kan växa sig stark, ges andra krafter möjlighet till makt och inflytande. Det finns en bild som är en symbol för de misstag som har gjorts av Israel i relation till Palestina. Det är en bild som visar Yassir Arafat utanför sitt kontor i Gaza, som blivit bombat till grus.
På bilden kan man se en till synes trött och uppgiven Yassir Arafat. Arafat hade inte själv besökt sitt kontor de senaste tre månaderna, han var instängd i sitt högkvarter på Västbanken i staden Ramallah av israeliska styrkor som hade fråntagit honom sin rörelsefrihet.
När bilden togs var det uppenbart att Arafats möjligheter att förverkliga drömmen om den palestinska staten, hade gått om intet.
Även om bilden säkerligen skapade glädje bland israeliska ultranationalister och ickedemokratiska krafter i regionen som var motståndare till en samexistens, var den förmodligen förknippad med en känsla av att den sista spillran av hopp var försvunnen för en mycket lång tid framöver bland många palestinier.
Arafat förstod med all säkerhet att Israel hade gjort ett misstag som skulle få konsekvenser för både palestinier och israeler.
När man valde att smula sönder alla försök till en palestinsk statsbildning, var de stora vinnarna krafter som Arafat hade lyckats hålla stången under en lång tid. Han förstod vad alternativen till hans rörelse skulle innebära, för både palestinier och Israels befolkning.
Mycket talar för att det varit en strategi från den israeliska högern att försvaga Arafat och stödja Hamas för att skapa och upprätthålla en splittring bland palestinierna, som också skulle bidra till att isolera dem internationellt.
“Those who want to thwart the establishment of a Palestinian state should support the strengthening of Hamas and the transfer of money to Hamas […] This is part of our strategy, to differentiate between the Palestinians in Gaza and […] in Judea and Samaria.” Netanyahu 2019
”The Palestinian Authority is a burden, and Hamas is an asset […] It’s a terrorist organization, no one will recognize it, no one will give it status at the ICC, no one will let it put forth a resolution at the U.N. Security Council.” Bezalel Smotrich, 2015 (finansministern)
Det betyder inte att man önskade att Hamas skulle växa sig så starkt att det skulle utgöra ett faktiskt hot mot Israel, utan man har velat ha en lagom stor islamistisk fiende som man kan ha lagom intensiv konflikt med, något som kallats att ”klippa gräset”:
Det är tydligt att den israeliska högern såg en funktion i att Hamas hjälpte till att bekämpa den ”egentliga fienden” – det sekulära PLO.
Det finns många exempel på hur politiska beslut, som präglats av ett tänk som byggt på kortsiktiga vinster, har varit en garanti för långsiktiga förluster. Ett exempel är USA:s stöd till konservativa fundamentalistiska krafter i Afghanistan, i syfte att undergräva Sovjetunionens inflytande.
Ett annat är när USA valde att krossa den irakiska staten och därigenom bidrog till att skapa gynnsamma villkor för framväxten av det som sedermera blev den islamiska staten.
Högerkonservativa krafter i Israel var mycket medvetna om vilka krafter som skulle ta över efter Arafat. Man räknade med att dessa krafter skulle skapa antipati för den palestinska kampen bland länder i väst.
Medan Arafat kunde betraktas som en möjlig samarbetspartner av många länder i väst, representerade Hamas uppfattningar som skulle omöjliggöra ett samarbete. Arafat hade varit framgångsrik i att hålla konservativa krafter och religösa fundamentalister på ett behörigt avstånd. När han förlorade den politiska auktoriteten, fanns inte längre något som kunde hålla emot.
Även om Hamas har åstadkommit ett avståndstagande hos många länder i väst, genom organisationens senaste dåd, är det sannolikt att många människor kommer att solidarisera sig med den palestinska befolkningens strävan efter frihet och rättvisa i ett längre perspektiv.
En uppenbar risk som uppstår om länder i väst distanserar sig från den palestinska befolkningens kamp för frihet och rättvisa, är att de enda som upplevs bry sig om den palestinska befolkningens rättigheter, är krafter med dunkla intressen och en ickedemokratisk agenda.
En sådan utveckling ökar risker för radikalisering och utgör ett framtida hot för både Israels och Palestinas befolkning.
