Vi människor månar om våra tama rovdjur, men deras släktingar i skogen jagas och förföljs. I Misha Istratovs debattartikel funderar ett lodjur över skillnader och likheter och hoppas att hens barn aldrig ska jagas upp i ett träd med hundar och jägare nedanför.
DEBATT. Kära människa!
I skogen, där jag bor, var vi en gång i tiden många som levde, både från mitt släkte och andra med horn, betar och klor. Nu finns det få kvar av oss.
Under vintern, när andra pulsar genom snön, har jag begåvats med stora tassar som tar mig fram smidigt och ljudlöst. Precis som mina mindre släktingar, kan jag också dra in klorna vilket gör att jag kan klättra i träd, men också ömt smeka mina ungar. Vi bor tillsammans i bergskrevor eller under yviga träd, vårt liv är utmanande och bara hälften av våra ungar överlever och blir fullvuxna.
Jag brukar både jama och kurra och jag älskar kattmynta. När jag tvättar mitt ena bakben så sträcker jag det rakt upp, precis som de mindre kattdjuren gör som bor tillsammans med människorna. Jag har sett hur bedårande de finner dem och om jag får vara ärlig blir jag lite avundsjuk. Jag må vara lite större än de, med kortare svans (för att behålla värmen) och jag har tofsar på öronen, men i övrigt är vi rätt så lika. Jag äter rådjur, vilket gör mig till ett rovdjur, men de äter också djur som malts ner i deras mat. Och de vargliknande i olika former som kallas människans bästa vänner äter ju också djur, men de får ändå så mycket mer kärlek än vi som bor i skogen.
Varje år, vid tiden strax innan snön ska smälta, kommer det människor med dånande rör som de bär över axeln. De har med sig sina fyrfota vänner som springer efter mig och mina likar. Förra året jagades min mamma upp i ett träd där hon satt och darrade medan människorna nedanför skrattade och riktade små fyrkanter på mot trädet och pekade. Deras fyrfota vänner skällde ljudligt och mamma var så rädd.
Till slut riktades röret mot trädet och det ljöd ett öronbedövande ljud i mina känsliga öron. Snön under trädet färgades röd. Jag kände en tomhet och sorg för första gången i livet, något saknades mig djupt inne i hjärtat. Min mamma föll ner och jag förstod att livet hade lämnat henne. Människorna var dock inte ledsna utan hurrade, höll upp henne glatt framför sina fyrkanter och klappade varandra på ryggen. Sedan började de skära i henne. De la hennes päls i ett kärl och det som var kvar av hennes kropp i en annan. De sjöng och visslade medan jag kände den djupaste förtvivlan.
Min mamma hade lärt mig att hålla oss undan från människorna och jag förstod nu varför. För länge sedan, stod vi närmare dem och de kom till vår skog för att vara nära oss. De flesta av dem kommer fortfarande med den intentionen, det känner jag innerligt, men eftersom dessa få andra kommer på våren, vågar vi inte chansa och håller oss undan från alla.
Mitt enda hopp är att du som ser detta gör din röst hörd. Det finns två namninsamlingar på nätet som du kan skriva under. Förutom det får du gärna prata om detta med vänner, kollegor och familj så att det bildas ett nytt narrativ i skogen, som är mitt hem. Du är min enda chans till ett fridfullt liv. Jag vill aldrig behöva se mina barn uppjagade i ett träd. Vi förtjänar bättre än att bli en dekoration på väggen i en jaktstuga. Vi vill bara leva i frid, precis som du och de djurföljeslagare som du håller kära.
I år sköts 188 lodjur ihjäl, vilket motsvarar cirka 15 procent av den svenska populationen som klassas ”sårbar” enligt Rödlistan. Licensjakten, som pågår mitt under parningen, har inget vetenskapligt stöd, tvärtom finns det en uppsjö forskningsmaterial som visar att lodjuren gör nytta och behövs. Jakten är ett brott mot EU:s Art- och Habitatdirektiv för vilda djur.
Argumentet för jakten i södra och mellersta Sverige, det vill säga för att skydda betande tamdjur, saknar grund och man dödar 15 gånger så många lodjur årligen som antal får som räddas av jakten. Statistiken visar också att varje lodjur är värt minst 500 000 kr i besparade samhällskostnader. Då nöjesjägarna både vill skjuta lodjur och ha mer klövvilt i skogen att jaga, driver de igenom dessa jakter. Det möjliggörs genom ett system i länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer, där de allra flesta som beslutar om licensjakten är jägare. De jägare som är emot jakten vågar oftast inte göra sin röst hörd för att inte uteslutas ur jaktlaget och gemenskapen. Utanpå allt detta kommer årligen också över 300 troféjägare till Sverige för att delta i jakten.
