Vansinnesjakten på varg fortsätter. Människor med vapen och lösa hundar gör vad de kan för att döda ett djur som redan är starkt hotat, och verkar tycka att detta blodbad görs i samhällets tjänst. Den som säger något annat förstår helt enkelt inte, saknar kunskap och bör inte få delta i debatten. Det är dö eller döda som gäller i de svenska skogarna. Allt annat är otänkbart. Eller ja, dö för vargens del då. Dödandet sköter människorna.

En stark drivkraft i vargjaktsfrågan är Svenska Jägareförbundet. De tycker att Sverige ska ha så få vargar som möjligt, även om de (motvilligt) anpassar sig efter vad landets styre beslutar. Så få vargar som möjligt tycks antyda att det bästa antalet vargar i Sverige är noll – en siffra som i princip uppnåtts när vargen fridlystes 1966. Sen dess har vargarna blivit fler, uppenbarligen till Svenska Jägareförbundets fasa (trots att de rimligen borde vilja ha några vargar kvar så den roliga jakten inte upphör).

De verkar leva med en mer eller mindre påhittad idé om att varg och människa helt enkelt inte kan samexistera, och rimligen måste då alltså den ena arten döda den andra. Eller ja, människans måste döda vargen. För vargarna verkar inte direkt vara ute på något utrotningståg: ingen människa har dödats av vilda vargar I Sverige på över tvåhundra år. Ändå svarar Svenska Jägareförbundet följande på frågan ”Hur klarade man sig förr när det fanns mycket varg?”: ”Det gjorde man inte. Det var i det närmaste fri jakt på varg och dessutom skottpengar på dem. Det var tillochmed lagfäst att landsbygdsbefolkningen måste delta i vargjakten. Därför utrotades vargen i Sverige.”

En smula motsägelsefullt för att uttrycka sig milt – det låter ju som att det var vargen som inte klarade sig, snarare än människorna?

Vad Svenska Jägareförbundet tycker hade man väl i och för sig kunnat strunta i. Men för den som bryr sig om vargens överlevnad och välmående är det högst relevant att bry sig om vad de tycker. Svenska Jägareförbundet har nämligen upphandlade uppdrag från Naturvårdsverket ”som syftar till att främja landets viltvård”. De får över 50 miljoner kronor av staten varje år för att bedriva det som de själva anser vara viltvård, där vård verkar vara identiskt med jakt. En motsägelse av rang. Baserat på en kommentar om ett stort björnforskningsprojekt verkar Svenska Jägareförbundet mena att förvaltning av vilt i slutändan innebär att stoppa en arts tillväxt. En minst sagt ovanlig definition av begreppet förvaltning – men en definition som hade varit välkommen (och mer passande) i ekonomiska sammanhang. 

Det är oroväckande att en organisation med ett så tydligt viktat ställningstagande får en sådan stor ekonomisk makt av staten i såväl vargfrågan som övriga jaktfrågor – i synnerhet när de som står för andra åsikter inte åtnjuter samma lyx. Svenska Jägareförbundet gör ingen hemlighet om vad de anser om de som tycker annorlunda. ”[…] jägarnas pengar ska gå tillbaka till jakten och viltvården, inte till en förening som bara förstör för jakten och rovdjursförvaltningen” säger Peter Eriksson som är förbundets ordförande.

Återigen: förvaltning förutsätts vara lika med jakt. Allt annat är nonsens. Men borde inte de pengar staten har hand om – oavsett om de kommer från jägare eller andra – gå till just viltvård, och se framförallt se till ett bredare perspektiv än en enskild lobbyorganisations intressen?

Det farligaste rovdjuret är det som går till skogs i flock med dödliga vapen mot en ensam motståndare utan annan anledning än en önskan att döda. Det rovdjuret ska definitivt inte få statliga medel för att fortsätta sitt blodbad. Istället borde Naturvårdsverket göra det jobb deras namn antyder – vårda naturen. Låt pengarna gå till att skapa förutsättningar för god biologisk mångfald, en levande skog och livskraftiga arter av alla slag. Samexistens är fullt möjlig, förutsatt att vi faktiskt arbetar för att uppnå den.