Häromveckan cyklade jag mot rött. Jag blev invinkad av polis och erkände snart min förseelse. Det blev en bot på 1 500 kronor. Det sved i plånboken, men gör man fel får man ta konsekvenserna. Så, tänkte jag iallafall.

Men plågar du djur och utsätter tusentals människor för fara, då blir det inga konsekvenser, tvärtom, du får all hjälp från staten. Det händer gång på gång. Nu senast handlade det om äggproducenten Cedergrens i Mönsterås. På grund av risk för salmonella måste 165 000 hönor avlivas där. Det var tyvärr ingen enskild händelse, utan en logiskt följd av hur Sveriges största äggproducent behandlar djur, nämligen som produktionsenheter som ska inbringa största möjliga profit.

Den här gången handlade det om salmonella. För två år sedan grasserade fågelinfluensan och över två miljoner fjäderfän avlivades på ett flertal djurfabriker i Sverige, däribland nämnda Cedergrens. Tidigare skäl till massavlivning av djur har varit svinpest, corona och galna kosjukan. Gemensamt för dessa farsoter är att de har sin grund i vårt sätt att föda upp, transportera och masslakta djur. Vi gör det i fabriker där tusentals djurindivider trängs med varandra. Smittas en individ är snart hela besättningen smittad.

Att djurfabrikerna är oetiska från ett djurperspektiv är inte svårt att lista ut. De är så långt i från djurens naturliga beteende man kan komma. Djurfabrikerna konsumerar också enorma mängder resurser i form av foder, vatten, läkemedel och energi. Men det vi talat för lite om är den stora risk som djurfabrikerna utsätter våra samhällen för.

Under pandemin avlivades alla minkar i Sverige. Varför? Jo, coronavirus hade redan muterat från minkfarmar till människor och de kvarvarande farmerna var latenta pandemihärdar. Fram till nyligen rådde utegångsförbud för fjäderfä i södra Sverige. Varför? Jo, för att risken för spridning av fågelinfluensa var påtaglig. 

Djurfabrikerna leder till stort lidande för djuren och är gigantiska resursförstörare, det blir alltfler överens om. Men hur många talar om att det är samhällskollektivet som rycker in när nästa smitthärd uppstår? Det är nämligen vi skattebetalare som finansierar avlivning, sanering, produktionsbortfall och s k förlorat djurvärde där djurbesättningar avlivas på djurfabriker. När fågelinfluensan härjade bekostade staten massavlivning för 340 miljoner kronor. Avlivandet av minkarna slutade i en nota på 60 miljoner kronor för skattebetalarna. Vad salmonellautbrottet kommer att landa på är ännu oklart. Det enda vi vet säkert är att det är DU och JAG som får betala.

Att förorenaren ska betala är en grundprincip i svensk förvaltning. Men förorenar du bara tillräckligt mycket behöver du inte betala en spänn. Djurfabrikerna har sitt stöd i epizootilagen (1999:657) som säger att det är staten som ska ta hela kostnaden. Hur rimligt är det? Borde inte djurindustrierna få bära sina egna kostnader?

Köttet må vara billigt där det ligger i charkdisken, men det verkliga priset för djurfabrikerna är högt. Och det priset betalar vi alla; köttätare som vegan, gammal som ung.

Trafikboten, den sved, men det var bara att slanta upp. Varför ska det inte svida för dem som sprider smittor och plågar djur?