Det är en hårfin balans att säga som det är och att inte skapa apatisk uppgivenhet hos mänskligheten. IPCC-rapporten från 20 mars försöker göra både och, vilket skapat kritik i vetenskapskretsar eftersom rapporten var daterad redan när den kom ut. Den hade nämligen ”manusstopp” i mitten av 2021. Det innebär att de senaste årens forskning, om att läget är betydligt allvarligare än vad som tidigare antagits, inte finns med.

Exempelvis visar ny forskning att den kritiska punkten när ekologiska system börjar självförstöras snarare ligger på 1,5 graders uppvärmning än över 2 grader. Och nu är forskare överens om att 1,5 grader är en utopi att nå. Vi rusar på mot ungefär 2,7 graders uppvärmning.

Det sägs förstås inte rent ut. Rent teoretiskt skulle världen absolut kunna tvärnita alla koldioxidutsläpp och klara av att halvera utsläppen på de sju år som återstår innan 1,5 graders temperaturhöjning är ett faktum. Men alla vet ju att det inte kommer att ske. Det är bara att se på hur mottagandet av rapporten har varit.

Ett par inslag på kvällsnyheterna dagen när rapporten släpptes. På Aktuellt var det inte ens förstanyhet. Eller andranyhet. Eller tredjenyhet. Torra textuppläsningar om att mänskligheten håller på att utplåna sin egen framtid, som om det bara vore ett nyhetsinslag vilket som helst. En gäspning och lite förströdd klimatförnekelse i sociala medier.

Vad. Håller. Vi. På. Med? Varför investerar vi inte de där miljarderna som behövs nu för att slippa tiofaldiga kostnader i klimatkatastrofernas fotspår? Vi vet ju hur lamslaget landet blir av ett par dygns snöoväder. Hur slätt vi står oss mot ihållande ösregn och hur sårbara vi är när grundvattnet dunstar bort vid utebliven nederbörd en het sommar. För att inte tala om politikernas totala fobi för människor på flykt. De kommer också att tiofaldigas när enorma områden inte längre är beboeliga.

Vi tror att vårt samhälle är robust. Det är det inte. Vi är inte immuna mot mänskligt lidande som följer i spåren av egendom som brunnit ned, svämmats över, blåst sönder, torkat ihop, spolats bort. Vi är inte heller immuna mot de påfrestningar på infrastruktur, samhällsservice eller hälsovård som kommer av överbelastade system. Coronapandemin var ingenting, 2015 års flyktingvåg var ingenting. Det händer inte bara i Kina, i Pakistan eller Etiopien. Det händer här. Också.

Även jag. Även vi måste ge avkall. Vi, som byggt vår välfärd med hjälp av de resurser som orsakat klimatkatastrofen. Vi måste ta ansvar och minska vårt klimatavtryck. Sluta peka finger åt vad andra länder, andra människor har för sig. Sluta tycka att det är rättvist att vi roffat åt oss mycket mer än vi behöver för att sedan strunta i att dela med oss eller bry oss om dem som får ta konsekvenserna av det vi ställt till med.

Var finns de politiska ledare som har mod och förstånd att agera? Var finns den internationella uppslutningen till att genomföra de stora omställningar som bara kan göras tillsammans? Gode Gud, förbarma dig över oss!