Sveriges miljöpolitik är i fritt fall. Miljöprövningar slopas, vargar jagas. Miljöbudgeten ska minska med nästan sextio procent under mandatperioden.

Men ingenting av detta har väckt samma engagemang som att statsministerns statssekreterare PM Nilsson tjuvfiskat ål. Ledarsidor har rasat (eller försvarat, som i fallet med SvD och Expressen), miljörörelsen protesterat och vanligt folk blivit förbannade. Skandalen har varit huvudnyhet i pressen.

Jag har sett några i den gröna rörelsen surna till över detta. Varför bryr sig folk om PM Nilssons tjuvfiske, när få höjde rösten mot att regeringen bara några veckor tidigare gick emot kommissionens fiskeförbud av ål? Borde vi inte fokusera på backlashen mot miljöpolitiken, snarare än enskilda politikers snedsteg?

Kritiken sätter fingret på ett av miljörörelsens stora problem. Vi är förbannat dåliga på att berätta en historia. Och det är – medialt sett – precis vad PM Nilssons tjuvfiske är. Förutom att det är moraliskt förkastligt förstås.

De flesta vet om att den nya regeringen högaktningsfullt struntat i miljö och klimat sedan den tillträdde. Men PM Nilssons tjuvfiske av en akut utrotningshotad art illustrerar regeringens inställning bättre än neddragningar i en budget.

Plötsligt har högerns krig mot miljön blivit en berättelse med ett brott (ålfisket), en skurk (PM Nilsson) och cliff hanger (kommer han avgå)? Berättelsen illustrerar, som alla bra historier, en större poäng – nämligen att regeringen struntar i miljön. (Miljörörelsen borde förstås nu gå in i handlingen och ta sig rollen som hjälte.)

Samma dynamik gällde när det avslöjades att företaget SCA:s ledning ägnat sig åt lyxresor med privatplan – samtidigt som tusentals anställda fick gå. Men det var en detalj som fick ledningen på fall. Nämligen att de skickat företagets privatplan tur och retur till Stockholm för att hämta en kvarglömd plånbok. Plånboken illustrerade som inget annat ledningens nonchalans och verklighetsfrånvända leverne.

Högern har fattat de här sakerna sedan länge. Det var därför de vann valet. De hade inte bättre förslag. Men de berättade en bättre historia – en historia om att landet gick under på grund av invandring och nedlagd kärnkraft. När väljarna nu fattar att de inte hade förslag att backa upp sin historia med är skadan redan skedd. Vad var de rödgrönas berättelse? Fan vet.

En gripande berättelse får folk att känna olika saker, man behöver inte bli populist. Åkesson och Kristersson fick väljarna att känna rädsla. Trump lyckades få människor att känna ilska. Men Obama är ett exempel på en politiker som istället fick människor att känna hopp. Berättelsen om att en ung man, uppvuxen med en ensamstående mamma, skulle kunna bli USA:s första svarta president var oemotståndlig. Allt var möjligt. Yes we can.

Det finns mycket för den gröna rörelsen att lära. Vi älskar fakta och forskningsrapporter. Men forskningsrapporter vinner inga val. Vad som vinner val är att en rörelse lyckas berätta en politisk berättelse som människor känner något för. När man sedan kommer till makten ska forskningsrapporterna fram igen, för att genomföra reformer som också förbättrar människors liv.

Högern har länge framgångsrikt berättat en historia om kulturkrig och ett land i förfall. Då går det inte att svara med att bara försvara sig och lägga tillrätta med fakta. Don’t bring a forskningsrapport to a gun fight. 
Vad som behövs är en egen berättelse om vilket samhälle vi vill skapa och världen vi lever i. Kanske behövdes det lite tjuvfiske för att vi skulle komma ihåg det.