På pappret kan det se ut som att Beatrice Rindevalls karriär har gått spikrakt uppåt. Efter att ha studerat humanekologi i Göteborg började hon 2012 som skribent på den då relativt nystartade och hypade Supermiljöbloggen. Två år senare avancerade hon till chefredaktör och året efter utsågs bloggen till “årets miljöhjälte” av WWF. Hon har under åren varvat bloggen med skrivuppdrag för ETC och Extrakt men också haft en egen kommunikationsbyrå och under senare år bland annat arbetat med fiskeripolitik för Baltic Waters. I juni efterträdde hon Johanna Sandahl som ordförande för Naturskyddsföreningen, en över hundra år gammal organisation som i dag samlar över 200 000 medlemmar.

Samtidigt som det karriärsmässigt har gått bra så ser läget mörkt ut för det hon brinner för – klimatet och miljön. När hon valdes till ordförande sa hon att vi just nu bevittnar ”det största bakslaget för miljöpolitik i modern tid” men också att “tiden för att skaka om den politiska dagordningen är nu”.

Det är en ganska hög ribba som du har satt – hur tänker du att det här ska gå till?

– Ja, men ambitionerna är satta efter behovet. Jag hade önskat att jag hade kommit in i den här rollen i en annan värld men nu är vi i elfte timmen. Vi behöver göra en förändring av hela samhället och jag tror att vi måste bli ännu tydligare med hur akut läget är.

Är det många som inte insett det menar du?

– Ja det tror jag. Konsekvenserna tror jag måste lyftas fram ännu tydligare, vad är skillnaden mellan 1,5 och 2 graders uppvärmning? Om man inte känner till det – varför ska man då anstränga sig för att hålla uppvärmningen under 1,5 grader? Även andra miljöproblem som kemikaliekrisen och naturkrisen som vi har skapat måste brytas ner till de faktiska konsekvenser som de får. Det tror jag är avgörande för att vi ska göra något. Vi måste sluta prata övergripande och börja prata om konkreta saker.

Beatrice Rindevalls intresse för klimat- och miljöfrågor grundlades tidigt. Hennes föräldrar hade två naturnära lantställen, i Hälsingland och på Åland, dit de ofta åkte och där lärde hon sig att visa hänsyn till både djur och natur.

– Jag tillhör ju också en generation som har vuxit upp med att det talades om klimatförändringar redan i skolan. Men sen slog det mig någonstans i tonåren att om vi inte hanterar klimathotet så finns det ju ingenting. Så det har nästan känts konstigt för mig att jobba med andra saker när jag vet att vi har det här hotet hängande över oss.

Den här sommaren har ju varit fylld av extrema väderhändelser. Samtidigt upplever jag det som att miljö- och klimatfrågorna fortfarande inte riktigt vill lyfta politiskt Sverige, vad är din analys av det här?

– Ja, vi väntar på att politikerna ska börja prata om det här men det är väldigt tyst, både från oppositionen och regeringen.

– Jag är väldigt förvånad, inte minst med tanke på de effekter extremvädret får. Kopplingen mellan klimateffekterna och bristande klimatåtgärder har ju blivit jättetydliga den här sommaren. Behovet av att vi måste agera och göra något nu har blivit tydligare än någonsin.

Ser du samma trend internationellt?

– Internationellt är ju väldigt många arenor… Men det har varit fascinerande att följa Storbritannien där politiker hävdat att det behövs mer gas och mer olja för att klara omställningen, vilket ju är totalt felaktigt. Det är väldigt deprimerande när politiker driver fossilbolagens agenda på det sättet.

2018-2019 var en period då klimatrörelsen verkligen tog fart i Sverige och då Fridays For Future till exempel samlade väldigt många stora demonstrationer. I dag tycker jag inte man ser lika stora massdemonstrationer längre. Är klimatfrågan mindre het bland unga nu tror du, och vad kan det i så fall bero på? 

– Ja, jag tror att det saknas ett momentum just nu. Man behöver känna att det händer något för att man ska lägga den där extra efforten, och det saknas just nu.

Som redaktör på Supermiljöbloggen och ledarskribent på ETC har du ju kunnat granska och skriva kritiskt om makthavare, nu är du kanske själv en av de makthavare som kommer att granskas – hur upplever du det?

– Jag ser mig nog fortfarande som en granskare i första hand. Mitt jobb är att ställa politiker till svars. Vi är en folkrörelse som ska företräda och kämpa för naturen och jag kan bara hoppas att jag kan göra det på bästa sätt.

I takt med klimatfrågorna blir mer och mer akuta blir också många aktivister mer radikala och använder sig av olika former av civil olydnad. Hur tänker du kring det här?

– Vi tycker att det är viktigt att alla som försvarar miljön ska ges utrymme att göra det och höja sin röst – så länge det rör sig om fredliga aktioner. Vi i Naturskyddsföreningen använder andra förändringsmetoder än just civil olydnad, men vi samarbetar med flera andra organisationer som använder civil olydnad. Och så länge det inte innebär våld eller skadegörelse så står vi upp för deras rätt att göra det.

Men det är inte aktuellt att ni ska börja använda civil olydnad?

– Det skulle vara om vår stämma beslutar det. Vi är ju en medlemsorganisation så om medlemmarna vill att vi ska göra det så kommer vi att göra det.

Er ungdomsorganisation Fältbiologerna ägnar sig ganska ofta åt civil olydnads-aktioner, hur kommer det sig att de gör det men inte ni?

– Ja det är vår ungdomsorganisation men de är också en egen organisation så det är inte vi som bestämmer över dem, de har sina egna stämmor och fattar sina egna beslut.

Vad skulle du säga är de enskilt viktigaste sakerna som den sittande regeringen kan göra för att bromsa klimatutsläppen?

– Målet måste vara att avveckla fossila bränslen. Sen finns det olika sätt att ta sig dit, men det jag tror regeringen behöver göra är att hålla fast vid 2030-målet och ha en stark klimathandlingsplan som visar hur avvecklingen ska gå till. Vi menar också att ett fossilförbud 2030 skulle behövas.

– Om man ska bryta ner det skulle jag kunna nämna minskning av vägtransporter genom transporteffektivisering och energieffektivitet och satsningar på kollektiva trafikslag. Sen behöver vi också konsumtionsbaserade utsläpp. Men det viktigaste är att vi måste ställa om samhället och bryta fossilberoendet.

Hur ser du på att vi med hjälp av nya tekniska lösningar ska lyckas få ner utsläppen – är du en teknikoptimist eller teknikpessimist?

– Jag skulle nog beskriva mig som teknikrealist snarare. Jag har mycket hopp till teknik, men det är avgörande att vi inte intecknar oss i teknik som inte har bevisats fungera ännu.

Om vi ser till mineralutvinning till exempel har det ju ofta negativa miljöeffekter, samtidigt menar många att det är nödvändigt med fler gruvor för att vi ska kunna ställa om till mer förnyelsebar energi. Hur ser du på det dilemmat?

– Det kan finnas målkonflikter och jag tycker det är viktigt att inte använda ett intresse för att köra över ett annat. Jag tror det är väldigt viktigt att ha diskussioner, både när det gäller gruvor och vindkraft, att det sker på rätt plats och av rätt anledning. Behovet måste vara tillräckligt för att motivera den skada som kan uppkomma.

Om det öppnas nya kärnkraftsreaktorer i Sverige, som regeringen säger att de vill göra, tycker du i så fall att det är rimligt att vi även tillåter uranbrytning på svensk mark?

– Till att börja med får vi väl se om det öppnas några nya. Sen är ju inte vi för kärnkraft, så det vore konstigt om vi var för uranbrytning. Vi borde istället lyfta alla andra positiva energislag. Vi har förnyelsebart. Det finns också jättemycket potential i energieffektivisering, så det finns många kranar att skruva på innan vi bygger en kärnkraftsreaktor per miljon svenskar.

Skogspolitiken har ju blivit en allt hetare fråga senaste åren. Även där går åsikterna isär om vi bör använda mer skog för att göra biodrivmedel eller skydda så mycket skog som möjligt. Tror du att det är praktiskt genomförbart att vi både ska lyckas ställa om från vårt oljeberoende samtidigt som vi avverkar mindre?

– Absolut. Det måste gå. Vi behöver jobba med att både stärka klimatanpassningen och den biologiska mångfalden i skogarna. Att göra så skulle resultera i mindre biomassa, men det är också en resurseffektviseringsfråga.

Klimatfrågorna får ju trots allt ganska mycket medialt utrymme. Kan du uppleva att de överskuggar de andra miljöfrågorna, att det är svårare att nå ut i frågor som inte handlar om klimatet?

– Historiskt har det varit så, men jag tycker att biologisk mångfald håller på att komma ifatt nu. Naturkrisen lyfts mycket mer, och den är så allvarlig så det är fullt rimligt. Men än så länge tror jag medvetandegraden i samhället är högre kring klimatfrågor.

Är det någon särskild fråga som du tycker är viktig men där det är svårt att nå ut medialt?

– Ja, jag tycker generellt att miljöfrågor fortfarande behandlas som särintressen – det gäller även klimatet. Men det har att göra med medvetenheten. Skogen var för några år sedan knappt uppe för debatt någonsin och nu är den överallt. Det är samma sak med fisken i Östersjön. Men det finns fortfarande många miljöfrågor som vi pratar väldigt lite om som jordbruket,  gruvor och miljögifter. Pfas börjar få lite utrymme nu och det är jätteviktigt, men det finns otroligt mycket problem med andra ämnen som sprids också och som det inte finns medvetenhet och kunskap om inom media.

Sverige har tidigare setts som ett föregångsland för miljön inom EU, men nu är det snarare så att det är vi som bromsar miljöarbetet. Vilka konsekvenser får det här?

– Det får stora konsekvenser. Vi har tidigare flyttat fram positionerna och fått med oss andra länder men nu är vi en bromsare. Förhoppningsvis kan vi hitta den där ledartröjan igen.

COP28 kommer att äga rum i början av december i Dubai i år. Vilka frågor hoppas du kommer stå i centrum under det mötet?

– Vi hoppas på ett beslut om att avveckla fossila bränslen nu (skratt). Nej men allvarligt talat så är vi ju fortfarande väldigt långt från att nå 1,5-gradersgränsen så därför är det väldigt viktigt att COP28 svarar på hur vi ska avveckla fossila bränslen och fossila subventioner och när det ska ske. Vi hoppas på en kraftsamling inför COP28 för att hålla 1,5 gradersgränsen vid liv och att vi får tydliga åtaganden från länder om hur de ska minska sina utsläpp, det gäller i allra högsta grad även Sverige.

– Apropå teknikoptimism så är det väldigt mycket fokus nu på lösningar som CCS (Carbon Capture and Storage – tekniker som går ut på att fånga in och lagra koldioxid, reds. anm.). När man kollar på de olika klimatplanerna så utgår alla ifrån att det här ska fungerar, men det finns inget bevis för att det gör det. Det behöver vi bevaka inför COP28 – hur mycket av de utlovade minskningarna är intecknade i teknik som än så länge inte funkar?

Hur stora möjligheter finns det för civilsamhället att vara med och påverka de här stora klimattoppmötena?

– Det finns absolut möjlighet för civilsamhället att påverka. Men vi i Naturskyddsföreningen väljer att inte åka dit i år. Utsläppen är inte värda det som vi kan påverka, så vi ger istället bort våra platser till andra i civilsamhället.

– Civilsamhällets närvaro är jätteviktig annars lämnar vi walk-over till en allt ökande fossillobby som är på de här mötena. Det är ett tecken på samtiden att ordföranden för COP28 kommer vara en oljeshejk …

Avslutningsvis: kan du peka på några saker som går åt rätt håll – både i Sverige och internationellt?

– EU har flyttat fram sina positioner jättemycket, både inom klimat och miljö. Så det är jätteskönt att EU finns nu när Sverige sänker ambitionerna. Jag tycker också att det är positivt att klimatet är på agendan på ett annat sätt än tidigare, medvetenheten i media ökar. Det finns också ett ökande engagemang i Sverige, det ser vi bland annat genom att vi har fått många nya medlemmar sedan valet. Det känns hoppfullt, men vi behöver bli många fler om vi ska lyckas vända det här.