Tänk dig att rusa mot ett tåg som är på väg att avgå, men du väljer fel rulltrappa, istället för att skynda på dina steg för den dig bakåt. Liknelsen har använts för att beskriva hur vi bygger ut grön energi för att nå våra klimatmål, samtidigt som stadig ekonomisk tillväxt gör att vi behöver öka den fossila utvinningen för att lyckas mätta vårt växande energibehov.

Kritiken mot att stimulera ekonomisk tillväxt samtidigt som omställningen brådskar är inte ny men har vunnit i kraft de senaste åren. Den 23 september 2019 mötte Greta Thunberg världsledarna i FN:s generalförsamling. Anslaget var nytt. Borta var den lågmälda tonen. Men innehållet i talet rörde samma sak hon upprepat vid flera tillfällen sedan hon påbörjade sin strejk utanför riksdagen, läget är akut och våra chanser att klara Parisavtalet minskar, trots otaliga löften.

– Människor lider. Människor dör. Hela ekosystem håller på att kollapsa. Vi befinner oss i början av en massutrotning och allt ni kan prata om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt.

Tillväxtkritik i EU

Vid sidan av klimatrörelsen har tillväxtkritiken också vunnit i kraft i maktens korridorer i Bryssel. Den belgiska EU-parlamentarikern Philippe Lamberts har vid två tillfällen anordnat konferensen Beyond growth. Till Financial times säger han att reaktionen från EU-kommissionen första gången var, ”om du inte tror på tillväxt, hitta ett jobb”.

När den anordnades i år – fem år senare, var tonläget annorlunda. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och en rad högt uppsatta politiker deltog i debatten. Det kan ha hjälpt att Philippe Lamberts inte nämnde nerväxt explicit utan pratade om delat välstånd inom planetens gränser, skriver tidningen. Ursula von der Leyens inlägg fokuserade på att en ”tillväxtmodell centrerad kring fossila utsläpp helt enkelt är obsolet”.

Men tillväxt utan fossila bränslen vore en omöjlighet, menar Ulrike Herrman, ekonomijournalist vid den tyska dagstidningen Taz.

– Vi har en massa tekniska möjligheter men det kommer ändå inte att fungera ekonomiskt, säger hon över länk från ett hotellrum i Stockholm, där hon är för att marknadsföra sin nya bok, Kapitalismens slut.

Att bygga ut förnybara energi-källor i den takt som krävs för att nå Tysklands klimatmål till 2045 dömer hon ut som ekonomiskt orealistiskt.

– Till och med för Sverige, som har så mycket vattenkraft och tillgång till stora mängder biobränslen, är det väldigt svårt.

Den gröna energin kan enligt Herrman inte stå sig mot billig fossilgas som både är flexibel att använda och billig. Att låta sol och vind producera vätgas, eller använda sig av batterier när solen inte skiner och vinden mojnat, dömer hon ut som för dyrt, likaså att importera grön energi från exempelvis Nordafrika. Platsbrist för sol och vindkraft i Europa pekar hon också ut som ett problem och kärnkraft – ja, inte heller det klarar priskonkurrensen med det fossila, enligt Herrman.

”Omställningen sker nu”

Att Sverige har minskat sina utsläpp med 33 procent sedan 1993 trots ekonomisk tillväxt, är inget hon anser motbevisar hennes argument.

– Vi har har haft det i Tyskland också men det är inte tillräckligt. Kanske kommer grön energi en dag bli mycket billigare, men vårt problem är att när vi talar om klimatomställningen, så pratar vi om nutid. För det andra, den omställning vi haft hittills har varit lätt, för vi har flyttat våra smutsigaste industrier till Kina.

Att göra grön energi mer konkurrensmässig genom att sätta ett stigande pris på koldioxid, likt EU:s utsläppshandel, dömer hon ut som otillräckligt.

– När man inser att det inte kommer att finnas tillräckligt med grön energi för att ersätta alla de fossila bränslen vi behöver, förstår man att prissättningssystem leder till kaos, det skulle inte leda till grön tillväxt utan nerväxt.

Men innan det sker spår Ulrike Herrman att prissystem för koldioxid kommer att stoppas. Gula västarna i Frankrike säger hon är ett exempel på att sociala protester satt stopp för högre energipriser. Att kompensera drabbade grupper är inte heller en lösning, enligt ekonomijournalisten.

– Då finns det inget incitament för att använda mindre energi.

Syre: Säg att vi skulle använda våra pengar till mindre energikrävande konsumtion, såsom kultur, istället för bilar och flygresor?

– Det kan verka som att kultur inte använder mycket energi men det stämmer inte. En av de stora teatrarna i Berlin tog reda på hur mycket och det var en chock, bara att värma upp byggnaderna kräver massor av energi, sedan har vi alla artister som åker kors och tvärs över hela världen.

Syre: Men det skulle väl kunna organiseras annorlunda?

– Ja och det skulle jag föredra. Men det skulle innebära nerväxt, flygindustrin skulle inte sälja lika många biljetter.

De enda tjänster som inte kräver mer energi är lärare och att vårda äldre och unga, enligt Ulrike Herrman. Men inte heller fler lärare skulle innebära någon vinst för miljön, menar hon. Förvisso skulle den högre skatt som skulle krävas för att finansiera lärarna påverka vår köpkraft. Men de nyanställda lärarna skulle väga upp för den tappade konsumtionen.

– Det skulle bara vara klimatneutralt om lärarna bara konsumerade undervisning. Men det är naturligtvis inte vad de gör. En lärare skulle också vilja flyga till Mallorca, köpa ett hus, ha en bil, och så vidare och så vidare.

Planerad krympning

Ulrike Herrman ser en lösning framför sig. En planerad krympning av ekonomin, likt Storbritanniens omställning under andra världskriget, om än av en annan orsak.

– Du kan kalla det en demokratiskt planerad ekonomi. Ägarna kunde göra vad de ansåg bäst men regeringen bestämde vad som skulle produceras och hur mycket och de knappa varorna distribuerades jämnt. Fattiga och rika fick samma. Jag tror att en kombination av privat ägande och styrning och ransonering från regeringen kommer att bli vår framtid.

Samtidigt ställde den civila produktionen om till att producera vapen och den totala ekonomin växte, även om den civila delen minskade. Ulrike Herrmans medger att jämförelsen inte är perfekt.

– Vårt system måste krympa helt, allt inkluderat, för annars skulle den gröna energin inte vara tillräcklig. Så det är skillnaden, men jag tycker ändå att man kan lära sig av britterna hur man ska göra.

Till en början tror Ulrike Herrman att miljoner skulle bli av med arbetet när industrier som flyg, kemiindustri och stålproduktion skulle behöva krympa. Arbetslösa som skulle behöva tas om hand. Men på lång sikt tror hon inte att vi kommer att sakna tillräckligt med arbete eftersom klimatkrisen i sig kommer att skapa mycket arbete.

– Jag tror inte att ett krympande av ekonomin skulle ske så mycket i form av arbetstillfällen som lägre inkomster.

Det skulle innebära en fullständig omställning av samhället. Skulle vi ens ha tid med det om vi ska bli klimatneutrala till 2050?

– Det är därför det brittiska exemplet är så intressant, eftersom de gjorde det inom några veckor. Jag säger naturligtvis inte att det skulle vara en lätt resa. Men jag tror att de flesta människor helt enkelt inte förstår vad som står på spel. Det handlar om vår överlevnad.

Ändå tror inte Ulrike Herrman att det är politiskt realistiskt i dag. Ingen politiker skulle bli vald genom att förespråka nerväxt. Istället är det den nöd som klimatkrisen kommer att leda till, som tids nog kommer att tvinga fram den krigsekonomi som Ulrike Herrman menar är önskvärd.

– När man väl förstår att man ändå kommer att ha en krigsekonomi av ekologiska skäl skulle det naturligtvis vara mycket klokt att starta denna krigsekonomi nu.

”Fossilfri tillväxt möjligt”

Men att vi skulle lyckas lösa klimatkrisen med nerväxt ser Rikard Warlenius, humanekolog vid Göteborgs universitet och engagerad i Vänsterpartiet, som orealistiskt.

– Kapitalism som ekonomiskt system bygger enligt det marxistiska synsättet på att man ska göra vinst, det är därför man engagerar sig i produktion, och om alla ska göra vinst innebär det tillväxt. Så om vi inte ska ha tillväxt betyder det att vi måste avskaffa kapitalismen. Partier, fackföreningar och rörelser har försökt göra det i ungefär 150 år och alltid misslyckats, så det är inte lätt, däremot har det gått att påverka kapitalismen.

I boken Klimatet, tillväxten och kapitalismen (2022) argumenterar han för att omställningen mot ett fossilfritt samhälle kan kombineras med tillväxt.
Minns ni rulltrappan? Vi får inte missa tåget men trapporna för oss i fel riktning. För Rikard Warlenius går det att skynda på stegen så att vi når klimatmålen. Den hastigheten brukar kallas frikoppling av utsläpp från BNP. Som ett grovt exempel tar han att om utsläppen måste minska med 10 procent, innebär det att frikopplingen måste vara 12 procent med en tillväxt på två procent. Nerväxt på två procent skulle i exemplet betyda att frikopplingen behöver vara 8 procent per år.

– Jag förstår inte vad det är som gör att 8 procents frikoppling är möjligt men 10 eller 12 procent är omöjligt. Det går ingen magisk gräns däremellan.

Däremot delar han Ulrike Herrmans kritik att marknadsmekanismer är otillräckliga för att fixa omställningen i tid, såsom prissättning på koldioxid.

– Det jag argumenterar för är en mycket mer ingripande stat, då tror jag att det är möjligt. Men det krävs reglering, stora statliga investeringar och kompenserande åtgärder för drabbade grupper. Det finns ju elbilar. Varför ska det fortfarande vara tillåtet att sälja bensin- och dieselbilar som kommer att bidra till utsläpp i 20 år till?

Historiska exempel på snabba samhällsomvandlingar menar han stödjer tesen – som att USA lyckades med stora samhällsförändringar under reformpaketet New deal på 1930-talet. Men också hur flera västländer lyckades minska sitt oljeberoende i samband med att Opec-länderna ströp olje-produktionen 1973.

I Sverige skedde det samtidigt som man tog beslut om att inte bygga ut fler älvar med vattenkraft, istället lades krutet för energiomställningen på kärnkraft genom det halvstatliga bolaget Asea Atom. Något som också kapade utsläppen.

– Det är ju något som stora delar av miljörörelsen inte tycker är så bra men jag tycker det är ett intressant sätt som man gjorde det på. Det var tydligt att staten gick in och satsade och socialiserade bolag, säger Rikard  Warlenius.

Men likt den amerikanska författaren Naomi Klein i boken Det här förändrar allt anser han att timingen för klimatkrisen är urusel. Staten har tagit sjumilasteg bakåt de senaste decennierna, till att förlita sig på marknadslösningar.

– Ett normalt samhälle måste ju skydda sig självt mot sånt som är farligt med alla till buds stående medel. Då verkar det mycket mer rimligt att förbjuda fossila bränslen än att bara gå och vänta på att alternativen ska bli billigare.

”Förenklad debatt”

Även om Rikard Warlenius anser att klimatkrisen går att lösa under ekonomisk tillväxt, ser han det som uppenbart att tillväxt på en ändlig planet inte funkar i längden. Men att vi, som i Ulrike Herrmans resonemang, inom en snar framtid oundvikligen kommer att tvingas till nerväxt på grund av ekologisk nödvändighet, köper han inte. Han säger att han vänder sig mot vad han kallar en förenklad debatt, som ofta landar i att en sida säger att ny teknik och marknaden kan lösa det – medan en annan pekar på att en ekologisk apokalyps står för dörren.

– Jag tror inte vi nödvändigtvis står inför en snar ekologisk kollaps. Det är så mycket som ”beror på”. Ju bättre vi är på att effektivisera resurser och införa cirkulära flöden, styra över mot elektrifiering istället för att bränna saker och förändra vår konsumtion från materiella ting till mer immateriellt, desto längre är ju tillväxt möjlig.

Syre: Men till slut måste vi väl ta tag i tillväxten, även med det resonemanget?

– Ja, om inte Elon Musk och Jeff Bezos lyckas och vi kan hämta resurser från andra planeter. Men även universum är ju ändligt, sägs det.

I en tidigare version av artikeln stod en felaktig siffra för andelen förnybart i Tysklands energimix.