Vad är det som skrämmer så mycket med den kroppspositiva rörelsen? Är det avsaknaden av skam som stör? Eller är det att vi antas vilja vara sjuka som provocerar? Hur kan vi förklara de ständigt nya attackerna på den kroppspositova rörelsen fulla av halmgubbar och felaktigheter?

Den 11 juni skrev Ann Heberlein i Svenska Dagbladet om att ”Ingen vågar närma sig frågan om min vikt”. I texten hävdar hon att sjukvården börjar bli så rädda för att anklagas för fettfobi att de slutar fråga om vikt och hälsa. De kroppspositiva måste helt enkelt sluta vittna om mobbing från sjukvården för annars kan personalen där inte göra sitt jobb. Måttbandet och vågen borde vara standard på varje vårdbesök och vikten diskuteras för hälsans skull. Att gå ner i vikt menar Ann är enkelt, det är bara att röra sig mer och äta mindre. För Ann vet, precis som alla andra tjocka (ja hon kallar sig själv det) precis hur man kan gå ner i vikt. Problemet är att hon liksom den medicinska vetenskapen inte vet hur man håller vikten …

Anns text snappades upp av dietboksgurun Ulrika Davidsson som skrivit flera bantningsböcker med utgångspunkt i bland annat GI och Keto. I ett inlägg på Instagram tar hon avstamp i Anns text och frågar om det inte måste få vara okej att ändra sina matvanor för att må bättre? I en kommentar fortsätter hon resonemanget med att kroppspositiva rörelsen riskerar att slå fel för att vi ”fokuserar på utseende istället för hälsa”. Ska man skratta eller gråta över så grova felaktigeter?

För vad vi i kroppsaktivismen säger är nämligen totala motsatsen. Vad vi ständigt återkommer till är: Rör på dig på sätt du och din kropp mår bra av. Rörelse är hälsosamt men måste inte vara hårdträning på ett gym. Att dansa runt i sitt vardagsrum är också rörelse. Ät mat som du mår bra av, så varierat du kan. Fokusera på att det ska smaka bra och kännas bra i kroppen. Vill du äta mer grönsaker – ät mer grönsaker! Det enda men vi har till allt detta är: Fokusera inte på din vikt. Gör förändringar för din hälsa, men mät inte resultatet i om du tappar kilon eller ej.

Även om du fortsätter vara tjock förtjänar du grundläggande respekt som människa och har rätt till god adekvat vård som fokuserar på dina syntom, inte din vikt. Att ändra livsstil för hälsan har positiva effekter oberoende av vikt och den som fokuserar på medveten viktnedgång som mått på framgång slutar generellt med sin förändring om önskad viktnedgång uteblir. När American medical association nu går ut och underkänner BMI som indikator för hälsa kanske det är dags att en gång för alla släppa den förlegade idén att hälsa är synonymt med smalhet?

Tänk att det budskapet är så läskigt.