Allt levande på jorden behöver havet, även vi. Därför måste vi se till att inte förstöra det. Maria Brandström och Linda Nyman från Rebellmammorna i Skåne uppmanar den svenska regeringen att driva igenom ett globalt havsavtal som skyddar ekosystemen.
DEBATT. Vi har alla sett bilden: vår blå planet, ensam, svävande i världsrymden, gnistrande, sårbar. Från rymden sett domineras jordens yta av blått vatten. Havet särskiljer vår planet från andra och är både ursprung och förutsättning för allt liv på jorden. Det sprider värme och fukt över planeten, buffrar enorma mängder värme och koldioxid, och det ger oss syret till vartannat andetag vi tar. Havet hyser den ojämförligt största mängden av livsformer. Mikroskopiska fytoplankton vilka skapar syre av solljus. Stora djur som haj, tonfisk och val som äter vid ytan och som sedan, genom att bajsa eller dö, tillför näring och kol till havsbotten. Korallrev, mangroveträsk och ålgräsängar myllrar av liv och är enorma kolsänkor.
Utöver sin ekologiska och biologiska oumbärlighet är havet för många av oss en positiv plats. En plats för återhämtning, umgänge och glädje i form av exempelvis vattensport, ålfiske eller strandlek med barnen.
Trots sin enorma vidd är havet varken ett ymnighetshorn eller en allslukande soptipp. Enligt Världsnaturfonden är 90 procent av de kommersiella fiskbestånden fullt utnyttjade eller redan utfiskade. 100 miljoner hajar dödas brutalt varje år i syfte att komma åt fenor, i Östersjön är torsken snart slut. Siffrorna varierar men någonstans mellan 200 och 300 miljoner ton plast finns i våra hav, en ogreppbar mängd som dessutom ökar med ungefär 10 miljoner ton varje år (enligt bland andra Unesco).
Utöver plast dumpar och släpper vi ut mängder av tungmetaller, lösningsmedel och annat gift. Inget av detta sugs upp av havsbottnen och försvinner. Skräp och kemikalier orsakar lidande för djuren och förödelse av hela ekosystem. Övergödning leder till giftig algblomning och fiskdöd. Spöknät och bottentrålning förvandlar livgivande och kolbindande havsbottnar till ödelandskap. Global uppvärmning gör havet varmare. Ett varmare hav blir surare. Ett surare hav lagrar mindre koldioxid, korallrev och fiskar dör, allt i en nedåtgående spiral
Av de 73 procent av världshaven som ligger utanför nationellt territorium åtnjuter endast 3 procent internationellt skydd (enligt Greenpeace tillsammans med forskare från bland annat Oxford). Det innebär att det är fritt fram att dumpa avfall, fiska med destruktiva metoder, borra efter olja och så vidare. Med start 20 februari och in i nästa vecka samlas delegationer från FN:s alla medlemsländer i New York för att förhandla om skydd av marina områden i dessa hav.
Förhandlingarna, ofta omnämnda som BBNJ (Marine biodiversity beyond national jurisdiction) har pågått sedan 2004, och är nu i sin slutfas. Marina forskare är överens om att det behövs ett riktigt starkt avtal, ett avtal som ger skydd åt minst 30 procent av dessa hav innan 2030, ett avtal som är juridiskt bindande, som är rättvist och långsiktigt.
Vi har allt att vinna på ett starkare skydd av våra hav. Mängder av marin forskning, bland annat sammanfattad av FN och Greenpeace, visar att hav som lämnas i fred återhämtar sig. Ett friskt hav med friska ekosystem absorberar koldioxid och bromsar därmed klimatförändringarnas hastighet.
Stor biologisk mångfald, som i exempelvis korallrev eller tångbälten, ökar ekosystems förmåga att klara av förändringar och anpassa sig till plötsliga händelser. Att skydda områden till havs är nödvändigt. Våra samhällen och ekonomier är helt beroende av friska ekosystem. Friska hav kommer att fortsätta ge oss försörjning, mat, medicin, transportmöjligheter, energi. De kommer också att förse oss med härliga bad, snorkling, segling, krabbfiske, förundran och framtidstro.
Men för att havet ska kunna läka behöver det skyddas. Och när slutförhandlingarna rörande skydd av haven inleds är vi uppriktigt oroliga. Vi är mammor, mostrar, fastrar, mor- och farmödrar som oroar oss för våra och andras barn. Vi oroar oss eftersom vi vet att kortsiktig ekonomi allt för ofta prioriteras framför biologiska och mänskliga värden. Vi oroar oss eftersom vi befinner oss i en existentiell och humanitär kris, våra barns framtid står på spel. Vi oroar oss eftersom vi vet att om vi dödar livet haven, så dödar vi oss själva. Havet bokstavligt talat reser sig på grund av oss människor. Vi, en del av den växande klimatrörelsen, reser oss för att göra allt vi kan för att förhindra det och för att skydda våra hav och våra barn.
Som nuvarande ordförandeland i EU har Sverige en nyckelroll i de kommande förhandlingarna. Vi uppmanar därför Sveriges regering å det kraftigaste: Förhandla som om det gällde livet! Se till att ro i hamn ett globalt havsavtal som skyddar ekosystemen. För barnens, havens och framtidens skull.
