Svensk byråkrati har sin egen rum-tid-axel och sin egen relativitetsteori. Ett barn som flyr ensam hit är aldrig ett barn. Och skulle hon möjligen erkännas vara det, upphör det snabbt med tiden. Men – samtidigt – oavsett hur mycket tid som förflyter här blir Sverige aldrig hemlandet, och vår del av världen aldrig det där närområdet där individen även enligt vår nya regering har rätt till skydd. Närområdet är för alltid långt borta.

I en ung människas liv är 2015 en evighet sedan. Men i svensk byråkrati är det samtidigt alldeles nyss, och tillräckligt länge sedan för att rättsskandalerna och fyrkantigheterna ska ha hunnit staplas på varandra.

Statens behandling av de unga från Afghanistan som kom ensamma hit 2015 innehåller så mycket konstigheter och orimligheter att en lista inte kommer rymma allt.

Men det börjar i själva underkännandet av flyktingens rätt. För många som flydde var det uppenbart att de aldrig kunde återvända. Den osäkerhet de upplevde när talibanerna vann mark, terrorn mot hazarier tilltog och den relativa möjlighet att leva fritt de en gång hoppats på åter började krympa till ingenting – den erkändes aldrig. I andra EU-länder var andelen asylsökande afghaner som erkändes som flyktingar betydligt högre än här. När talibanerna väl tog makten gömde sig runt om i Afghanistan människor som en gång haft ett liv här, men sedan skickats tillbaka – än mer hotade än vad de en gång varit när nu varje tecken på att de levt i väst i sig gjorde dem till måltavlor för den terror som släppts löst.

Samtidigt som vi organiserade flygplan för människor som behövde lämna alla sina drömmar kvar och fly, satt på förvaren afghaner som funnit en kärlek eller kommit till en tro som i talibanernas värld är lika med en dödsdom – väntandes på att skickas tillbaka till samma Kabul som nu evakuerades.

Därefter underkände Sverige barnets rätt. Alltmedan juridiken malde för att göra FN:s barnkonvention till lag, så kämpade myndigheter för att säkra att rättigheterna inte gällde barn som kommit från Afghanistan. Underkända metoder för att bedöma ålder hos barn som inte hade ID-handlingar staten kunde godkänna, utformade delvis för att säkra att vuxna inte bodde med barn, togs som omvänd sanning och gjorde att många inte ansågs som barn i sina asylprövningar. De som trots allt erkändes vara barn hann ändå inte få någon prövning förrän åren gått och artonårsdagen passerat, efter att Migrationsverket i förening med Justitiedepartementet medvetet fattat beslut om att flytta de ensamkommandes ärenden så de hamnade underst i högen. Den förra regeringen tillsatte en granskning som skulle genomlysa hur det kunde bli såhär med ålderbedömningarna. Den nya avbröt utredningen. Varför bry sig om en rättsskandal som bara drabbat unga människor på flykt?

Ständigt nya rättstolkningar har gjort att det som nyss ansågs utgöra grund för uppehållstillstånd plötsligt inte längre gör det. När Migrationsverket började fatta beslut för barn som innebar avslag men med själva avvisningen uppskjuten till artonårsdagen gick lagstiftarna in och försökte läka förhållandet. Det kallades den första gymnasielagen. Då slutade Migrationsverket helt sonika att fatta den typen av beslut.

Andra gymnasielagen gav en chans till många, men för Socialdemokraterna var det så viktigt att kringskära den med om och men så revorna blev stora även för de som skulle ha innefattats. Den senaste är en dom från Migrationsöverdomstolen som retroaktivt förändrar vilken typ av anställningsavtal den som söker ska ha haft vid en tidigare ansökning, för att nu kunna få fortsatt uppehållstillstånd. Så slängs heltidsarbetande människor med fullgjord utbildning ut från sina jobb och in i ett juridiskt ingenmansland för att invänta en avvisning till ett Talibanistan dit inga flyg går.

Man undrar vad nästa steg ska vara. Att Maria Malmer Stenergard och Jimmie Åkesson åker ner och förhandlar med talibanledarna? Övertygar mullorna om att ta emot fler som ska bli offer i sin dödsmaskin?

Hur illa man än tycker om migration och hur mycket man än vill misstro var och en som ber om en fristad, kan man verkligen tycka att den här situationen är att föredra? Människor som i snart merparten av sina liv bott, pluggat och nu jobbar i Sverige slängs ut i just det skuggsamhälle alla påstår sig vilja bekämpa.

Rättsrötan behöver få ett slut. Låt de unga stanna.

Tumme upp:

Tågvärdar, lokförare och andra som ställer upp och sliter för det allmännas bästa.

Tumme ned:

Några av de ledare jag imponerats mest av lämnar sina jobb: Jacinda Ardern, Sanna Marin, Nicola Sturgeon.