Licensjakten på lodjur pågår fram till den 15 april. Men varför? Det finns ett stort stöd för att lodjur ska få leva i de svenska skogarna – jakten måste vara en eftergift till smala särintressen som inte borde få styra, skriver Maria Ljung och Kim Aronsson.
DEBATT. Just nu pågår en historiskt stor jakt på lodjur i vårt land trots att arten är fridlyst och rödlistad i Artdatabanken som sårbar för utrotning. Varför är frågan många ställer sig? Vad är det som gör att så många av vår enda vilda skogskatt ska skjutas till döds? Vad är orsaken?
Länsstyrelserna där jakt får utföras styrker bland annat sitt beslut med att licensjakt minskar konflikterna mellan lodjur och människor. Samtidigt som Svenska lantbruksuniversitetets forskningsrapport En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning från 2021 säger att åtta av tio personer i vårt land har positiva attityder till att lodjur finns i Sverige. Även acceptansen att ha lo i närheten där man bor är hög och andelen som svarade ”ja, kanske” eller ”ja, absolut” låg mellan 71–82 procent av befolkningen.
När man ställer dessa referenser mot varandra faller länsstyrelsernas argument för jakt på lo väldigt platt. Det finns ju uppenbarligen ett stort stöd för lodjur i vårt land och även en acceptans för att ha dem i närheten där man bor. Varför tar då länsstyrelserna beslut om jakt på lodjur?
Bevisligen inte för folk i allmänhet. Då återstår bara den del av den svenska jägarkåren som inte vill ha frilevande rovdjur i vår svenska fauna, de som mer eller mindre har nolltolerans mot rovdjur, och de som samlar troféer från skjutna djur.
Men hur och varför har de så stort inflytande i dessa beslut? Frågan vi borde ställa oss är: Vad ligger bakom beslut om jakt på lodjur?
