Allemansrätten brukar oftast beskrivas som något unikt för Sverige. I de flesta länder behöver man markägarens tillåtelse för att slå upp ett tält eller plocka bär och svamp. Men i Sverige är det fritt fram så länge man inte tältar för länge på samma plats och visar hänsyn och respekt, mot andra och mot naturen.

Då och då händer det att allemansrätten ifrågasätts från olika håll. För tre år sedan skrev jag om att en del debattörer ville införa ett ”svamp- och bärkort”. Nu ifrågasätter även Teres Gärdin, vd på Jämtland Härjedalen turism, om naturupplevelser verkligen ska vara gratis.

”Går du på en nöjespark får du betala ett inträde. Naturen här är forfarande gratis, min fråga är om den ska vara det?”, säger hon till SVT Nyheter. 
Det går att förstå Gärdins frustration över att turister orsakar ett stort slitage på naturen, särskilt kring populära leder. Hon menar att vi står i “skuld till naturen”, vilket är lätt att hålla med om. Men är inträde verkligen rätt väg att gå för att åtgärda den här skulden?

Teres Gärdin säger inte vilka områden som hon anser att man borde ta inträde till, men låt oss för enkelhetens skull anta att hon menar geografiskt avgränsade områden som nationalparker eller naturreservat.

Att ta ett inträde till nationalparkerna skulle möjligen kunna leda till ett mindre tryck, men samtidigt finns det en rättvisefråga som är viktigt att uppmärksamma. Ska endast de som har råd få möjlighet att besöka dessa platser och njuta av den storslagna naturen?

I den hyperkommersialiserade värld vi lever i är det kanske inte så konstigt att den här frågan början diskuteras, men likväl är det sorgligt om en av de få arenor som inte styrs av pengar också ska marknadifieras.

Som jag skrev i första stycket innebär allemansrätten inte bara möjligheter utan också skyldigheter. Det är fritt att vistas i naturen, men det betyder inte att man kan bete sig hur som helst. I Miljöbalken finns en rad uppräkningar av vad man får och inte får göra i naturen, det är till exempel förbjudet att bryta av grenar från växande träd och att skräpa ned. Nationalparker och naturreservat har också lokala bestämmelser, det kan till exempel vara helt förbjudet att tälta eller elda eller att plocka växter. Ett problem är förstås att det är ganska lätt att bryta mot de här reglerna utan att bli upptäckt. 

Men istället för att avgränsa, kräva inträde eller sätta upp förbud mot att vistas på vissa platser finns det mycket annat vi kan göra både för att minska nedskräpningen och belastningen på vissa områden. Ett sätt är att arbeta mer med att uppmärksamma andra, mindre populära, områden. Det finns trots allt väldigt många vackra platser som nästan aldrig får besök av turister. Man skulle också kunna förse dem som ska vandra längs populära leder med skräppåsar för att minska risken att skräpet slängs i naturen.

För att skydda vissa platser som blivit väldigt hårt exploaterade kan det kanske bli nödvändigt att i framtiden stänga av dem, åtminstone under begränsade perioder av året. Men en rimligare åtgärd då än att bara låta dem som har råd få vistas där är att införa ett totalförbud som gäller lika för alla.

Paradoxalt nog tror jag att Teres Gärdins jämförelse mellan naturen och en nöjespark skulle kunna få motsatt effekt än den hon är ute efter. Om vi ser naturen som någonting som bara finns för att vi ska kunna roa oss försvinner också respekten. Istället skulle hon kunna trycka på att njutningen av naturupplevelser också går hand i hand med värnandet, för om vi inte värnar om naturen i dag finns det kanske ingenting att njuta av i framtiden.