Forskare, politiker och experter är rörande överens om att vårdcentralerna behöver få en mycket större del av sjukvårdskakan. Trots det går omställningen till ”god och nära vård”, som det kallas, väldigt trögt. Det påminner om klimatkrisen: vi vet vad vi behöver göra men inget händer.
En kvinna i 30-årsåldern, låt oss skalla henne Anna, ringer 1177 och blir genast hänvisad till 112. En ambulans kommer och konstaterar att läget inte är akut. Anna uppmanas att ringa vårdcentralen nästa morgon, som hänvisar till videosamtal med läkare i en app. ”Hör av dig om det blir värre”. Det blir värre. Anna ringer vårdcentralen och får tid, men blir sedan uppmanad att gå till akuten. På akuten gör en läkare samma undersökning igen, skickar hem Anna och säger att hon ska kontakta vårdcentralen dagen efter.
Det här exemplet är, tyvärr, färskt och hämtat från verkligheten. Många känner sannolikt igen sig. Det är lätt att föreställa sig vilket berg av dubbelarbete och resursslöseri den här karusellen leder till, varje dag i hela landet.
Receptet som ska bota hänvisningssjukan kallas omställningen till god och nära vård. Begreppet är brett och innehåller mycket, men kärnan handlar om att ge primärvården en större del av den totala sjukvårdsbudgeten. Alla patienter ska vara listade hos en namngiven läkare på sin vårdcentral, som i bästa fall är inläst på journal och sjukdomshistorik. Varje läkare ska i sin tur inte ha ansvar för fler än 1 100 listade patienter. Siffran är i dag långt över 2 000 patienter per läkare på de flesta vårdcentraler. Forskning har visat att en fast läkarkontakt leder till lägre dödlighet, och enligt WHO är en stärkt primärvård bästa sättet att jämna ut den ojämlika folkhälsan vi ser i dag.
Så, vi har en plan och den har varit känd länge. Hur går det då med det här viktiga arbetet? Inte så värst bra, enligt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys som nyligen släppte en rapport om omställningen till god och nära vård. Antalet specialistläkare i allmänmedicin minskar och arbetsmiljöproblem utgör ett stort hinder. Den nödvändiga omfördelningen av resurser till vårdcentralerna kan som bäst beskrivas som marginell, enligt myndigheten.
Precis som med klimatkrisen har vi inte råd att vänta längre. För att få fart på omställningen i sjukvården vill Vänsterpartiet:
– Låt staten ta över ansvaret för läkares allmän- och specialisttjänstgöring, som är en flaskhals i dag. Vi behöver en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning inom vården.
– Inför en nationell primärvårdsreform och tillför statliga resurser som kan garantera vårdcentralernas långsiktiga finansiering. Pengarna behöver gå till arbetsmiljö och utökad bemanning inom primärvården. Inte till övergripande projekt och fler workshops.
– Ta fram regionala handlingsplaner för att nå målen om 1 100 listade patienter per läkare och att vårdcentralernas andel av budgeten höjs till 25 procent till 2030.
– Förbättra arbetsmiljön bland annat genom att lyfta bort byråkratiska krav från läkare som tvingas lägga värdefull arbetstid på att skriva intyg åt Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
– Inför etableringskontroll i lagen om valfrihet. Vårdbolagens rätt att etablera sig var de vill (där det finns rika och friska patienter) undergräver hälso- och sjukvårdslagen.
– Inför en nationell IT-plattform för sjukvården som kan samla patientdata och göra journalföringen mer sammanhållen, och inrätta ett nationellt primärvårdsregister.
