Med gårdagens rapport knöts säcken ihop för IPCC:s sjätte utvärderingscykel som pågått sedan 2015. På denna tid har kunskapsläget om klimatet flyttats fram enormt mycket, och tonläget i varningarna från forskarna blivit alltmer allvarligt.

– Klimatbomben tickar. Men dagens IPCC-rapport är en guide för hur man desarmerar klimatbomben, sade FN:s generalsekreterare António Guterres i ett pressmeddelande.

Men den senaste rapporten är inte bara en vanlig sammanfattning av det man redan visste om forskningsläget. Den knyter ihop trådarna mellan de olika områdena och ger en tydligare bild: vad ser vi för effekter redan i dag, vad kan vi vänta oss och vad får vi för effekter av olika anpassningsåtgärder.

Inte omöjligt, men bråttom

Fram träder en helhetsbild som visar att det är bråttom nu. Inte omöjligt, men mycket bråttom.

Markku Rummukainen, professor i klimatologi och Sveriges kontaktperson för IPCC sammanfattade under en presskonferens rapportens budskap till fem punkter:

• Det finns en snabbt krympande möjlighet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C eller långt under 2°C och för att säkerställa en livskraftig och hållbar framtid för alla.

• Klimatförändringarna orsakar redan negativa omfattande och alltmer oåterkalleliga förluster och skador på naturen och mänskliga system, vilket också försvårar att åstadkomma hållbar utveckling.

• Nuvarande klimatåtgärder, både utsläppsminskning och anpassning, är inte tillräckliga för klimatmålen eller att förebygga risker och skador.

• Det finns en lång rad genomförbara alternativ för ökad klimatambition, både utsläppsminskning och anpassning.

• De beslut och åtgärder som vi fattar under detta årtionde kommer att få konsekvenser för flera generationer under århundraden och längre.

– Det är bråttom och det blir allt mer ont om tid. Utsläppen fortsätter att öka när de borde ha börjat minska och kolbudgeten börjar ta slut, konstaterade Rummukainen.

Ingen plats för mer fossilt

Han lyfte också upp siffror som visar att de fossila ”energilösningar” som vi i dag känner till och har på plats redan i sig skulle ge mer utsläpp än vad vi har råd med i den kolbudget vi har för att kunna hålla uppvärmningen under 1,5 grader.

– Så det finns inte plats för fler fossila lösningar.

För att klara 1,5 gradersmålet behövs en halvering av utsläppen till år 2030, att vi når netto-noll år 2050 och att vi därefter får till negativa utsläpp, genom olika typer av koldioxidinfångning och lagring.

Det positiva med rapporten är ändå att allt vi behöver för att genomföra en sådan drastisk minskning finns, vad gäller teknologi, pengar och möjliga politiska styrmedel. Det som krävs är ledarskap, politisk vilja, inkludering, uppmärksamhet på rättvisa och samordning, konstaterade Rummukainen och hänvisade till ett finskt talessätt:

– Har man vilja kan man passera gråsten.

Stor potential i ändrad kost

Även Francis X Johnsson, forskare på Stockholm environment institute och en av författarna till rapporten, deltog i presskonferensen och lyfte några ljuspunkter.

– Det finns också goda nyheter – kostnader för förnybara energilösningar som sol och vind har minskat drastiskt de senaste åren, liksom kostnaderna för batterier. Marknaden har växt otroligt mycket och jag tror det fortsätter – det är kostnadseffektiva omställningar, säger han.

Hans eget forskningsområde är hållbar användning av mark, foder, mat och fiber, och han konstaterade att vid sidan av potentialen för sol och vind, så finns ett annat viktigt område:

– Potentialen för att ta tillvara på mark och natur är lika stor som potentialen för solenergin. Även ändrad kost har stor potential.

Hur viktigt är det att vi går över till växtbaserad kost för att nå klimatmålen?

– Mer än hälften av all biomassa vi använder i världen går åt för att mata djur. Och det är inte så effektiv (markanvändning). Så det är inte bara en hälsofråga, det är också hur vi vill använda marken och biomassan på ett mer effektivt sätt och som bidrar till samhället.

– Sedan finns det olika lösningar. Vissa är tekniska, som till exempel mikrodietprotein som behöver nästan ingen mark för produktionen. Det finns växtbaserad kost naturligtvis, men också fisk, nötter och andra typer av protein som kan ersätta djurbaserad protein. Så det finns olika lösningar. Vad vi menar här (i rapporten) är att det är så mycket mark och biomassa som används till att mata djur. Det kan vi inte fortsätta med och fortfarande ha en bra chans att nå målen faktiskt. Så där krävs förändringar. Men vi behöver inte fokusera på det ena eller det andra, vi behöver en kombination.

Viktigt sätta långsiktiga spelregler

Vilka är då de andra viktigaste åtgärderna vi kan göra i dag? Markku Rummukainen konstaterar att mycket beror på lokala förutsättningar, men nämner ändå några områden.

– Det är viktigt med mer förnybar energi och att se till att energisystemet bli utsläppsfritt, att elektrifiera industrin och transporterna. En effektivisering, så att vi inte behöver lika mycket energi och råvaror, liksom att göra konsumtionen mindre intensiv. Att hejda avskogningen och istället skydda ekosystem och öka kolsänkor. Politiskt ledarskap, uppmärksamhet på rättvisa och deltagande, och styrmedel för att möjliggöra åtgärderna, säger Rummukainen.

Vad skulle du själv göra om du hade enväldig makt över Sveriges klimatpolitik?

– Det är en väldigt hypotetisk fråga. Men det viktiga är att tänka långsiktig, att ha ett ramverk och spelregler som ligger fast åtminstone fem, tio år. Att tydligt sätta kursen och ge en berättelse om samhällets utveckling. Och att samordna olika beslut och olika politikområden.

För de som ännu inte tar klimatet på så stort allvar, hur skulle världen se ut om vi inte når målen?

– Då får vi större klimatförändring. Ju större uppvärmning desto större effekter och desto svårare blir det att begränsa den, och desto mer förlorad biologisk mångfald. Utsläppen påverkar inte bara under detta århundradet utan under flera hundra år framåt. Så ett beslut som tas i dag får effekter för flera generationer och flera hundra år i framtiden, inte minst när det gäller den höjda havsnivån.

– Allt vi gör spelar roll. Klimatanpassningsarbete blir också mindre effektivt ju varmare det blir. Inom jordbruket till exempel kan man vidta många åtgärder, men om det samtidigt blir stora förändringar i vattenförsörjningen och bevattning inte är möjlig, ja då får man odla någon annanstans. När havsnivån stiger så blir kostnaderna för att bygga vallar allt dyrare med tiden och man kanske måste flytta. Bakom vallen kan man tro att man är skyddad. Men om vallen inte håller, vad händer då? Vi kan också skydda ekosystemen så att de blir mer tåliga, men de har inte hur mycket tolerans som helst.

Så klimatåtgärder är en bra investering?

– Ja, absolut. Vi kommer att investera i energisystem och andra lösningar oavsett vad. Tekniken för vind och sol till exempel har rasat i pris och är billigare än fossila alternativ. Att skydda ekosystem är värdefullt i sig, och kan ge klimatanpassning och kolsänkor.

Samtidigt beror kostnader och effektivitet för olika åtgärder på var man är i världen. Därför behövs den lokala kunskapen, och det är också fundamentalt att omställningen sker på ett rättvist sätt.

– Om vi inte uppmärksammar en rättvis omställning så når vi inte klimatmålen. En bra lösning för alla i genomsnitt kan vara eller upplevas som negativ av någon. Sådana fördelningseffekter är viktiga att hantera för att det ska vara genomförbart.

Känner du dig hoppfull?

– Jag tänker inte i de termerna. Just nu är vi här. Vi kan påverka hur det blir. Det är lika bra att lägga om kursen, för även om vi inte skulle göra det så kommer vi att ha en annan värld i framtiden. Men kanske inte den världen som vi vill ha. Det är en bra utgångspunkt, att tänka att vi kan påverka. Saker händer inte utan vidare. Det är vi som medvetet väljer.

Har du något råd till en vanlig person som känner sig orolig?

– Vi har ju alla valmöjligheter. Individer tas beslut och gör val inom det systemet vi har. I dag har vi rådighet över vår mobilitet, matvanor och vilka vi röstar på, till exempel. Sen ska det inte ligga på individen att ha hela ansvaret. Samhället måste ta hand om de gemensamma systemen och möjliggöra för individerna, men vi måste också se att individen är en del i problemet och lösningen och att samhället och individen behöver mötas.