Kulturen ska vara fri. Och politiker ska ha armlängds avstånd till kulturen. Eller?

När Liberalernas partisekreterare häromveckan meddelande att ”politiker ska ge fan i kulturens innehåll” så lät det ju fint. Det var ett svar på Sverigedemokraternas bisarra pillande på vad som får förekomma på ett bibliotek.

Underförstått är – som det låter i debatten – att kultursfären, bara den får vara fri, är antirasistisk, demokratiskt sinnad och på något sätt god. Så länge inte politiken styr och ställer.

Jag tror att det är ett gigantiskt misstag som görs om vi utgår från att kultursfären, om den är fri från politiken, med självklarhet är fri från rasism, diskriminering och annat som inte har med demokrati att göra.

Det är ju bara att gå tillbaka till vår egen kulturhistoria. Den är inte speciellt vacker. Kulturyttringar från författare och dramatiker i Sverige understödde under många årtionden en rasistiskt präglad syn på judar. Och hur mycket bidrog inte kultursfären – genom att normalisera rasistiska och diskriminerande attityder – till att ”zigenare” inte fick rösträtt i Sverige förrän 1959…

Och nu då? I en tid när normerna förskjuts i takt med att Sverigedemokraternas värderingar normaliseras. Vad händer när deras syn på människor, den andre och mänskliga rättigheter sprider sig? När både bibliotekschefer och kommuners kulturansvariga har de värderingar som nu stegvis normaliseras. Ska politiker som motsätter sig en sådan normalisering ”ge fan i kulturen” och uppmanas att ”ha armlängds avstånd”?

Hade jag varit politiker hade jag inte kunnat hålla mig ifrån att såväl reagera offentligt som försökt åtgärda om bibliotekschefen plockat upp nazistisk litteratur och rasistiska poeter som en del av kulturverksamheten. Förhoppningsvis hade även liberaler reagerat – även om de uttryckt att ”politiker ska ge fan i kulturen”.

Det låter ju fint med ”armlängds avstånd” som princip när det gäller att skydda kulturen från nazistiskt anfrätta politiker, Sverigedemokrater eller homofober.  Men hur smakar principen om den förhindrar politiker från att skydda oss från nazistiskt anfrätta bibliotekschefer?

Normer som förskjuts. Vi ser det idag. De borgerliga partiernas samtycke till SD. Varningarna står som spön i backen. Här, nu. Och på närmare håll än på armlängds avstånd.

Slagord om att politiker ska ge fan i kulturens innehåll är totalt intelligensbefriat hur trevligt och demokratiskt det än låter. Självfallet ska politiken kunna sätta upp ramar för den skattefinansierade kulturen. Inom de ramarna ska förstås såväl dragqueens som fågelskådare – vilket nämndes i senaste partiledardebatten i SVT – rymmas.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, begreppet ”armlängds avstånd” är ju vackert men blir lätt en floskel som används slarvigt och retoriskt för att slippa problematisera en marig, och för demokratin viktig, fråga. Och för kultursfären inte alltid så bekväm.