Naturen kan vi inte ta för given – vi måste erkänna dess rätt till skydd, skriver Annika Ottosson. Som i Nya Zeeland, där en flod har fått juridiska rättigheter, till exempel. Varje gång natur ska exploateras måste vi fråga oss vad naturen behöver.
Sommaren är här. Vinterns glåmighet suddas sakta ut. Kvällarna ljusnar och vindarna är behagliga. Fågelsången dånar i lundarna, de blommande träden spricker ut ett efter ett. Pollinatörerna tittar sömnigt fram ur sina bon.
Möjligheter till sol, bad och lek i naturen är en oomtvistad livskvalitet. Naturens läkande kraft är högt rankad i Sverige och vi ser det som vår rättighet att få kraft från naturen.
Låt oss vända på det: vilka rättigheter har naturen? Kan man ens prata om naturen som ett subjekt med egen juridisk status?
År 2010 tog Bolivia initiativet till att utforma en universell deklaration om Moder Jords rättigheter. Förlagan är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen slår fast att vi är beroende av varandra och av naturen. En varaktig fred på jorden kan endast uppnås om både mänskliga och naturens rättigheter respekteras.
I Sverige har bland annat Sametinget och Svenska kyrkan gett sitt stöd till deklarationen. År 2019 uppmärksammade även Miljöpartiet deklarationen och föreslog riksdagen att inkludera naturens rättigheter i Sveriges grundlag.
Ett konkret exempel på ett naturområde som fått rättigheter är floden Whanganui på Nya Zeeland. Efter en tioårig process mellan staten och de maoriska stammar som lever i närheten av floden träffades 2017 en överenskommelse kring ett juridiskt ramverk för floden, som gavs status som juridiskt subjekt. Floden behövde självklart företrädare i mänskliga sammanhang, vilket man löste med att bilda en kommitté med representanter för staten såväl som maorierna. Samtidigt utarbetades en strategi för att stödja flodens ekologiska, sociala, kulturella och ekonomiska välmående.
Lagstiftningen genomsyras av maoriernas begrepp och föreställningsvärld. De olika dimensionerna i lagen är tydliggjorda – de berör både en materiella och en metafysiska nivå. Maoriernas behov av floden som näringskälla, rekreationsområde och vattentäkt likställs med deras syn på floden som en förfader och del av ett större ekosystem där de själva ingår. Skrivningen andas en respekt för en annan ontologi än den västerländska – i sig anmärkningsvärt.
Men lagstiftningen kring floden Whanganui är inte den första. Den allra första lagen kommer till redan 2006 i Tamaqua Borough i staten Pennsylvania, som förbjuder företag att exploatera marken mot stadens vilja. Den följs av en författning antagen av staden Pittsburgh 2010 där staden förbjuder all miljöförstörande verksamhet – inte bara reglerar den. Nya Zeeland ger nationalparken Te Urewera rättslig status 2014. Den första flod som får juridisk status är Atrato i Colombia år 2016. Floderna Whanganui samt Ganges och Yamuna i Indien får juridisk status 2017. Fram till idag har den nordamerikanska juristorganisationen CELDF (Community environmental legal defense fund) drivit ett 40-tal fall kring ekosystemens rättigheter i USA.
Vad har detta med den svenska sommaren att göra? Jo, det enkla sambandet är att oavsett var vi bor måste vi skaffa oss ett helt annat förhållningssätt mellan människa, djur och natur. För att fortsatt kunna ta för givet att naturen skänker oss den rekreation och kraft som vi förväntar oss måste vi ge vitala naturområden rättigheter både på sina egna och de berördas villkor.
Här hemma kan vi till exempel börja med att tänka om vad gäller skogsdriften. Dagens kalhyggen innebär en kris för den biologiska mångfalden – vilket i förlängningen drabbar även oss människor. Vi kan avstå från projekteringen att bryta jordartsmetaller vid Vättern för att inte förorena dricksvattnet. Vättern kan bli vårt svenska Whanganui.
Vi måste i varje exploateringsbeslut utarbeta strategier för att stödja naturområdets ekologiska, sociala, kulturella såväl som ekonomiska välmående. Vi måste fråga oss: vad behöver naturen för att den fortsatt ska kunna vara vår glädje, kunna blomstra och återhämta sig?
Den sittande regeringens och Sverigedemokraternas totala tondövhet i klimatfrågan antyder att inte ens riksdagens gemensamt antagna mål inom ramen för Agenda 2030 kommer att kunna uppnås. Så vad kan du just nu göra som enskild individ? Jo, rösta på något av de partier som vill driva en offensiv klimatpolitik och som kan tänkas ha en öppenhet för begreppet naturens rättigheter. Engagera dig i din lokala naturskyddsförening. Plantera bi-dragare. Demonstrera mot vinstdrivande exploatering. Säg tack till naturen.
