Det är skjutningar på skjutningar just nu, artikel efter artikel beskriver hur barn åker runt för att avrätta folk. Det är svårt att skaka av sig känslan att läget blir klart värre. Att rekryteringen går allt längre ner i åldrarna.

De som skjuter är barn, de som skjuts är familj och vänner. Gängskjutningarna kommer mest sannolikt aldrig bli de största riskerna i samhället för de flesta. Men för några är det en konstant risk att dö, och för andra finns den där, risken att man råkar komma emellan. Den är så klart väldigt, väldigt liten, men den finns.

Det stora problemet är dock inte det, det stora problemet är att ungdomar far så illa att de hamnar i de här situationerna. Att barn dör, om och om igen, år ut och år in. Resten av den här texten är riktad till dig som är fast i våldet just nu.

Ni kanske kom in i det här för att ni kände att det var enda sättet att få mycket pengar snabbt och vad hade samhället någonsin gjort för er? Ni kanske stannade för att ni var rädda för alternativet, eller för att ni drevs av kicken, spänningen.

Kanske har ni intalat er att ni kommer klara er, om ni bara spelar era kort väl, allierar er med rätt personer och rätt människor hotas eller skjuts. Om ni bara lyckas skrämma era fiender tillräckligt mycket. Ni kanske tror att det löser sig, bara ni gör rätt. Men det gör inte det. Det spelar ingen roll vem det är, er inslagna väg leder till död. Antingen för dig, din vän, din syster eller bror. Det spelar ingen roll vem du är, inte ens de mest välkända ledarna klarar av att skydda sina föräldrar. Ni har tappat kontrollen.

Regeringen är handlingsförlamad, ni får ingen hjälp ut därifrån. För den är fast i samma tankevurpa som ni. Varje ny våldsvåg möts av utspel om hårdare tag. Strängare straff, grövre inskränkningar i oskyldigas liv. En ökad konflikt, inte bara mellan er och samhället, utan mellan samhället och dem som ni rekryterar hos. Konflikten mellan samhället och den unge som velar mellan er och skolan. Den som var som du var, för 5 eller 10 år sedan, den som snart kommer vara fast i den rädsla du känner. Våldets logik är sådan, om det inte räckte med första slaget, då får man ta i hårdare. Om det inte räckte med hårdare straff, då får man hota med att utvisa din syster. Om det inte räckte att skjuta din underhuggare, då får man skjuta din polare.

Ni kommer inte räddas av regeringen, grunden för nyrekrytering är för stor, verktygen för att minska den finns inte där. Det här inte en samhällssjuka som kommer dö ut av sig själv. Det enda som finns är att du inser det och inser att du behöver ta dig ut. Att det gått för långt, att det inte är värt det. Jag hoppas att någon del av regeringen kan inse att det behövs en enormt välsmord och välfungerande avhopparverksamhet. Men till slut hänger det på er. Ni måste ta er ut, och ni kan inte skjuta er ut. För svaret på varje våldsdåd är ett lite värre våldsdåd.

Jag vet inte vem du är som läser, men om du är berörd: Inte ens Kurdiska räven (vem han nu är) kan skydda sin familj. Det kan inte du heller.