Jag ska skriva en omöjlig krönika om konflikten i Gaza med åsikten om att som svensk inte skriva krönikor om konflikten i Gaza. 

Elaf Ali på Svenska dagbladet frågar i en av de bättre texterna jag läst hur det kommer sig att Israel-Palestina har blivit en svensk konflikt.Jag tänker att det inte är konstigt, då Sverige traditionellt velat spela en internationell roll som “neutral medlare” och har haft band med såväl Israel som Palestina. Men den starka polarisering som pågår just nu drivs på av Sverigedemokraterna som gör allt för att få det till att handla om muslimers våldsbenägna och opålitliga gener. Så stark är deras aversion mot muslimer att de i valet mellan dem och judar väljer att stötta Israel, trots partiets nazistiska rötter. Det säger något om hur långt de är beredda att gå i sitt arbete att driva ut muslimer ur Sverige.

Jag hyser inga illusioner om att nationalisterna kommer att låta judar vara ifred så snart de har löst muslimfrågan. 

I Sverige finns annars två historiska spår. Å ena sidan en utbredd antisemitism, som blomstrade med rashygientankar och rasbiologiskt institut ända tills det blev politiskt inkorrekt efter andra världskriget. Någon uppgörelse med det rasistiska arvet har dock aldrig gjorts. Det får nu invandrare och samer betala priset för idag. 

Å andra sidan har Sverige också en traditionellt stark solidaritet med Palestina. Redan 2012 krävde LO att Israel skulle lämna Gaza, upphöra med ockupationen och avveckla de israeliska bosättningarna. Olof Palme besökte PLO 1969, pläderade för en tvåstatslösning och tillät PLO att öppna kontor i Stockholm. Sverige erkände Palestina som suverän stat 2014. 

Med allt detta skrivet – varför anser jag att svenskar inte ska skriva om Israel-Palestina-konflikten? Därför att vi inte förstår den och omöjligt kan. Vi är ett land som inte haft krig på 200 år. Vi är ett land som aldrig gjort upp med vårt rasistiska arv. 

Hur skulle vi ens kunna ana vad det innebär att vara ett folk som utsatts för förföljelse, hat och diskriminering i hundratals år såsom judarna blivit? Vilken rätt har vi att ha åsikter om vad de känner och tänker efter att ha blivit utsatta för en sådan fruktansvärd terrorattack av Hamas den 7 oktober? Vad väcker det för kollektivt minne? 

Inte heller kan vi som svenskar förstå vad det betyder att leva under förtryck och ockupation såsom palestinierna i Israel och de ockuperade områdena. Vilka är vi att värdera mänskligt lidande och familjemedlemmars utplånande i något som är svårt att beskriva som annat än ett folkmord i Gaza?

Det som pågår gör mig förtvivlad. Två lidanden som har fastnat i en destruktivitet som i en ond spiral göder sig själv medan omvärlden utnyttjar konflikten för egna syften, må det vara politiska, ekonomiska, religiösa eller moraliska.