Det var bra fart på debatten för att vara mitt i sommaren. Beroende på allt som hände i världen, förstås. Det skrevs glödande upprop mot krig och kärnvapen, för kommande generationers rätt till liv och så en och annan om klimat och migrationspolitik.

Men det fick vara bra för i kväll. Klockan var snart elva och det var ganska mörkt ute. Nisse lade in en sista byline och godkände morgondagens debattartiklar. Sen stängde han datorn drog upp benen i soffan och lade sig ner. De orangea nopporna i original från femtiotalet revs, men han gillade att ha soffan uppbäddad på dagarna, även när han jobbade hemma.

Precis när han skulle börja undra om inte Freddy skulle komma snart gjorde hon det. Klev in i hallen och in i rummet i en sky av sesamolja och koriander och frågade om han var hungrig.

– Jag tog lite pasta vid lunchtid, sa han. Sen … ja, tack.

Hon plockade plastbyttor ur sin kasse och hämtade kniv och gaffel innan Nisse hade hunnit tänka att han skulle göra det själv. De åt båda två, han undrade hur hon kunde vilja ha samma mat som hon stod och serverade hela dagarna, men hon slevade i sig med god aptit.

Sen ville hon bingekolla en Stephen King-serie som gick på en strömningstjänst som Nisse inte begrep varför Ida prenumererade på. Det handlade om ett samhälle i Maine som en stor kupa sänkte sig över en dag. Eller inte sänkte sig. Skar genom luften och marken som en het kniv i smör och avskilde dem från yttervärlden.

De tyckte om den båda två. Men Freddy såg den med en särskild fascination.

– Det är inte som Xpan 7, sa hon. För det finns inga Himmelska friden och kupan är inte gjord av tjockt glas som någon mödosamt har gjutit för hundra år sen. Den är helt annorlunda. Men en del saker är lika. De där människorna som försöker ta makten, det är alltid de som inte borde ha den. Tänk dig Big Jim i Hassans roll. Eller tvärtom.

– Erixon? Ja, de är ungefär lika smarta i alla fall.

– Och tänk dig Stella.

– Hmm, om det är viktigt.

Freddy skakade på huvudet mot Nisses axel. Det var inte viktigt. De bor

– Så, ska vi kolla på något på Yetflix? sa hon och kurade ihop sig mot honom när hon var klar.

– Mmm. Vad är det här?

– Tofu i grön curry. Kokosmjölk, citrongräs, galangal …

De bäddade upp sängen, och Nisse undrade i förbifarten över att det verkade heta bädda upp både när man gick upp och när man gick och lade sig. Det var en typisk Ida-undran, tänkte han. Tänk om det smittade genom sofftyget.

De hade bara sett ett avsnitt när Freddys ögon gled igen och hon började andas långsamt och jämnt. Det var långa arbetsdagar hon hade, hon somnade nästan alltid före honom nu för tiden. Försiktigt lirkade han fram sin arm under hennes nacke och satte sig upp igen. Han stängde av teven och plockade undan plastbyttorna, kissade, borstade tänderna och skulle precis klä av sig och krypa ner.

Då hörde han ett gruskorn på fönsterrutan och sen en röst som ropade hans namn. Nedanför balkongen stod Ante.

– Förlåt att jag väcker dig, Nisse! viskade han upp. Är Freddy vaken? Jag skulle vilja snacka med henne om en sak.

– Nej, Freddy är inte vaken. Är det nåt viktigt?

– Va? Sover hon? Så här dags?

Nisse suckade och slängde ner nyckeln till Ante. Han kunde inte stå på balkongen och hojta mitt i natten. Begrep inte Ante det? Var han full, eller vad var det frågan om? Men det verkade inte så. Ante plockade upp nycklarna och en minut senare stod han i hallen och tog av sig skorna.

Han såg annorlunda ut. Liksom prydlig. Nisse antog att han såg ut som någon som kunde tänkas fara runt och föreläsa på universitet. Utom hårknuten, som fortfarande såg ut som om den hade planer på att rymma.

– Förlåt, viskade han igen. Freddy brukar inte sova så här dags.

– Nä, men jag brukar, viskade Nisse. Det är lugnt, men jag väcker henne inte. Hon har stått och serverat thaikäk hela dan och ska upp tidigt. Du kan låna en sovsäck, men …

Han hörde att han lät grinig. Passivaggressiv, som någon som är sur men låtsas vara vänlig och väntar på att motparten ska få dåligt samvete.

– Men det är bättre att jag drar hem till Mo och vi pratar i morgon, fyllde Ante i.

– Ja, faktiskt.

– Nej, jag är vaken! Kom in!

Freddy hade satt sig upp och tände ett värmeljus som stod på ett fat på bordet.

– Lägg dig, Nisse. Ante och jag sätter oss i köket en stund bara. Jag kommer snart.

Hon tog med sig fatet med ljuset och sin bror, som följde efter ganska spakt. Sen stängde hon, men det hördes genom dörren. Samtalet rörde sig först om resan och någonting med elastiska dimensioner, som Freddy tydligen förstod. Någonting om Canberra och Noor och Kramfors. Och något om FN, sa han FN? Ja, det gjorde han.

Malin Bergendal