Nyligen tillkännagav Microsoft att de beslutat sig för att sparka det team som haft huvudansvaret för AI-etik. Företaget, som bland annat tar fram AI-teknologi för ansiktsigenkänning och sökmotorer, menar att de har andra delar som är fortsatt ansvariga för att arbeta för en ”ansvarsfull” AI. Samtidigt säger ett flertal anställda att de är mycket kritiska till att just detta team nu kommer avvecklas eftersom det varit en central del för att säkerställa att företagets etiska principer faktiskt återfinns i de produkter som finns tillgängliga för allmänheten.

Frågan om etik i AI-sammanhang är inte ny. I litteratur och film har den varit ständigt återkommande under 1900-talet med bland annat Isaac Asimovs I, Robot och Philip K Dicks Do androids dream of electric sheep? (boken bakom filmen Blade runner). Frågan är dock äldre än så: Mary Shelleys Frankenstein från 1818 tar upp frågan om artificiella autonoma varelsers rättigheter, och upplysningsfilosofer som exempelvis Descartes och Leibniz, verksamma på 1600- och 1700-talen, formulerade frågor om intelligens hos artificiella maskiner som beter sig som medvetna varelser.

Men i dag är det inte längre tankeexperiment, varken fiktiva eller filosofiska, som är på agendan. I dag står vi inför självkörande bilar vars ”beslut” vi inte är delaktiga i, mer eller mindre fördomsfulla system för ansiktsigenkänning och system som skapar konst, musik och texter som inte längre går att skilja från människoskapade dito, vapen som styr sig själva och avancerade sjukvårdsrobotar som utför allt från diagnostisering och omvårdnad till avancerad kirurgi. Ett aktuellt exempel på hur AI ställer frågor om rättigheter och ansvar på sin spets är chattroboten ChatGPT, som uppdaterades i dagarna. Den finns tillgänglig för allmänheten och kan föra långa konversationer och skriva mer eller mindre avancerade texter – och som numera återfinns som medförfattare till flera vetenskapliga artiklar, vilket av förklarliga skäl väckt debatt. 

I takt med att AI tvingar fram gamla såväl som nya etiska frågor i rampljuset förs också en diskussion om hur det ska regleras. Någon form av statlig reglering efterfrågas ofta – även av exempelvis Microsofts vd – men frågan om hur återstår. Många av de etiska frågor som AI tvingar oss att ställa oss har vi inte behövt ta ställning till i annat än tankeexperiment förut.

Vems är ansvaret när en självkörande bil dödar en människa? Hur hanterar vi att en robot diagnostiserar en sjukdom fel? Vad händer med upphovsrätt och konstnärers levebröd när en AI kan tränas att skapa verk som inte går att skilja från konstnärens egna? Kan en AI verkligen räknas som författare? Som samhälle står vi inför en stor utmaning när detta ska regleras – för på något sätt bör det nog regleras – men med det sagt är det absolut inte omöjligt. Den centrala frågan är i vanlig ordning vem som bör fatta beslut om hur: företagen själva eller staten? Det finns möjligheter och risker med båda alternativen.

De mer praktiska frågorna om ansvar och upphovsrätt är de som går att reglera. Men AI ställer också frågor om vad det innebär att vara människa, hur vi lever tillsammans och hur vårt samhälle ser ut. Etiken lever och förändras med oss. Den ligger till grund till vårt rättssystem, hur vi bygger våra samhällen. Politik är etik på samhällsnivå. Den utmaning vi står inför nu, när artificiell intelligens utmanar våra etiska ramverk, kräver en kompetens bortom den tekniska: den kräver en kompetens inom just etik.

Och den kompetensen finns inom filosofin, som i dag mest ses som någon form av flummig, förlegad fritidssysselsättning man kan hålla på med utanför sitt ”riktiga jobb”. Men filosofin kan hjälpa oss att navigera de frågor som AI tvingar oss att ställa. Vi måste inte ha alla svaren på de frågorna, men de måste fortsätta ställas, och just det är filosofer experter på. Och då är det extremt viktigt att de som arbetar med AI integreras i allt högre grad i arbetet. När AI ställer frågor om livets och samhällets mening på sin spets är det dags att ge filosofin utrymme att skapa motstånd och långsamhet i processer som annars tenderar att gå alldeles för fort.