Marcus Haraldsson var 10 år när hans skola drogs in i ett engagemang för regnskogen, på samma sätt som många andra skolor vid tidpunkten.

– Vi hade gjort en miljötidning som var rätt ambitiös och vi vann ett av 60 hederspriser i en tävling – det var en fotbollsplansstor yta regnskog i Costa Rica.

Han och hans kompisar blev väldigt engagerade i frågan, men de var inte de enda. Marcus mamma, som också var hans lärare på mellanstadiet, blev lika engagerad och frågade sig samtidigt om projektet, som vann flera miljöpriser och blev omtalat runt om i världen, kunde vara så bra som det utgav sig för att vara. Någon måste ju ändå bo i området?

– Så hon samlade ihop hushållskassan för att kunna resa till Costa Rica och så blev vi något av grävande journalister där år 1990.

Marcus fick alltså som tolvåring åka och se regnskogen med egna ögon.

– Och jag fick träffa en av mina tre barndomshjältar. Det var Maradona, Michael Jackson och Jim Crisp.

Den senare, något mindre vanliga idolen, var verksamhetschefen på Monteverde conservation league, som hade en viktig administrativ roll i att hantera de pengar som strömmade in från världens alla hörn för att köpa regnskog.

Under denna resa fick Marcus en första inblick i att konsten att bevara en regnskog är komplex. Drygt 30 år senare, efter journalistutbildning och många års jobb som bland annat journalist och projektledare, bestämde han sig för att mer grundligt ta reda på hur det egentligen gick med regnskogen. 2021 och även 2022 åkte han åter till Costa Rica och resultatet är den nya boken Barnen som ville rädda världen, som Marcus berättar mer om under en releasekväll i Stockholm på torsdagen.

– Tre saker har jag lärt mig iallafall. Dels att det hela är mycket mer komplicerat än vad jag förstod när jag var liten. Regnskogen började skövlas i Costa Rica redan på 50-talet av fattiga bönder och hade 30 år senare den högsta avskogningstakten i världen.

Att det inte är enkelt att bara köpa en bit mark blev också tydligt.

– Här fanns personkonflikter, och viss korruption både i Costa Rica och i Sverige. Hade jag skrivit om det för Aftonbladet redan år 1989 hade hela projektet kunnat dö…

Markfrågor är helt enkelt extremt komplicerade, konstaterar han.

– Och det gick väldigt fort i början. Nästan inget fick gå till administration. I Sverige var det en procent och i Costa Rica skulle det vara så lite som någonsin möjligt. Men någon måste ju jobba med det där. Jim Crisp satt där med ett tiotal miljoner i knät och skulle ta reda på vem som ägde skogen. Det var problem med en korrupt kartritare som tog emot mutor, ibland kom det fram att tre personer ägde samma område. Dessutom fanns det beväpnade ungdomsgäng i skogarna.

Ingen lätt uppgift med andra ord. Men den tredje lärdomen är hoppfull.

– Skogen är ju kvar! Och det jag kunde förstå var att det var mer skog och i bättre hälsa än 1990 när jag var där som barn. Så alla dessa barns engagemang bidrog faktiskt till att skydda skog som var akut hotad.

För att skriva boken har han även besökt Fagerviksskolan i lilla byn Sorunda, där det hela startade, med att 9-årige Roland Tiensuu kom med ett förslag: Kan vi inte köpa en bit av regnskogen?

– Jag träffade läraren där, Eha Kern, och några av barnen. Hon hade sparat allt material, alla brev, utbetalningar, utskällningar, faxar, kontrakt och bokföringar. Det var bara att börja gräva.

En av de saker som Marcus lyfter i boken är just den viktiga roll som Eha Kern och även skolan haft i utvecklingen.

– Skolan ställde om undervisningen tack vare Roland som ville köpa regnskog. Matten, samhällskunskapen, naturvetenskapen. Allt handlade om regnskog. Kungen kom och hälsade på och de vann flera fina priser.

På den tiden hade läroplanen ett större fokus på metoder och möjligheten att ha övergripande teman fanns på ett annat sätt, menar han.

– Idag är det många strikta kunskapskrav att följa och det är mycket svårare att göra avvikelser och göra stora teman, åtminstone kan inte hela skolan under flera år ägna sig bara åt regnskogen. Det finns inte utrymme för att skapa skolkampanjer. Greta startade ju en skolstrejk, och det handlade ju delvis om att det inte fanns utrymme att prata ordentligt om de stora, existentiella frågorna i skolan.

Costa Rica är numer ett av de länder i världen som tar miljöfrågor på yttersta allvar.

– Det är nog det land som kommit längst med att tjäna pengar på att ha skog stående, säger Marcus.

Skulle Sverige kunna lära sig något där?

– Jag tror man skulle behöva lyfta horisonten, tänka längre in i framtiden och inse att tillväxt på naturens bekostnad är inte tillväxt. Man måste också väga in den planet vi är på. Många tror att ekonomi är ett värde i sig. Men utan att ta med livet självt i värderingen så är det ju bara påhitt egentligen.

Marcus säger att han känt sig enormt privilegierad att få ha ett perspektiv på över 30 år och se att de som tänkte framåt redan på den tiden och inte fastnade i kortsiktiga konflikter lyckats lösa riktigt svåra utmaningar till idag.

– Boken blev en slags kvalificerad hyllning till det tillsynes naiva och tron på att förändring är möjlig.