Sillen är en av hörnpelarna i Östersjöns ekosystem – men ligger nu på så låga nivåer att EU:kommissionen i veckan föreslog ett stopp för det riktade fisket i centrala Östersjön. Flera branschorganisationer för havsfisket i Finland och Sverige uttrycker oro över förslaget, men Henrik Svedäng, marinbiolog och fiskforskare vid Stockholms universitet, ser en nollkvot som nödvändig – om än tragisk – för att bestånden ska ha en chans att återhämta sig.

Klimatförändringarna och andra miljöfaktorer kan ha spelat en roll i att fiskpopulationerna i Östersjön minskat. Men Svedäng lägger främst ansvaret för de havererade bestånden på fiskeriförvaltningen. Han menar att den agerat senfärdigt och lagt för stor vikt vid näringens kortsiktiga intressen och inte heller tagit hänsyn till de osäkerheter som det Internationella havsforskningsrådet (ICESs) prognoser är behäftade med. Något som kan leda till för höga kvoter om rådet i efterhand visar sig ha haft fel, vilket skett med just sillen i centrala Östersjön. Men också torsken i västra Östersjön, vilket Syre berättat om tidigare.

– Det är allvarligt, vi har haft problem med modellen. Den har reviderats men åter igen visat sig vara fel, senast i juni träffades vi för att fixa den, sa då Max Cardinale, vid ICES.

”Det kan ta sin tid”

Fiskbeståndens kärva tillstånd och nya kvoter för 2023 ska behandlas när EU:s jordbruksministrar träffas mellan den 24 och 25 oktober. Henrik Svedäng befarar att förslaget om nollkvot justeras uppåt för att ta hänsyn till fiskerinäringens krav.

– Det är inte alls säkert att (nollkvot) kommer att bli slutresultatet.

Enligt forskarna på Stockholms universitets Östersjöcentrum finns också en risk för att politikerna tillåter höga bifångstkvoter – vilket kan drabba både sillen och torsken.

Förslaget om att stänga det riktade fisket för sillfisket i centrala Östersjön, kommer ett år efter att det stängts i västra Östersjön. I samband med det stängdes även det riktade fisket på torsk i samma havsområde. Torskfisket i östra Östersjön är stängt sedan tidigare. Besluten om de stängda fiskena föreslås förlängas.

Men även om politikerna i oktober landar i att förlänga fiskestoppen och dra ordentligt i nödbromsen för sillen i centrala Östersjön och Bottenviken, kan det dröja många år innan det och de andra bestånden där det råder fiskestopp återhämtar sig, om de gör det.

– Det beror på, man har låtit det pågå ganska länge så det kan ta sin tid.

Bestånd utraderade i svenska kustvatten

I Nordsjön stängde britterna sillfisket 1977, vilket fick stora sociala och ekonomiska konsekvenser. Men till slut, efter sex långa år, hade beståndet återhämtat sig. Ett annat exempel är den norska vårlekande sillen, också den har kommit tillbaka från ruinens brant. Då tog det närmare trettio år. Men ett fiskestopp är ingen garanti för att ett bestånd ska komma tillbaka, om ett överfiske fått pågå för länge – understryker Henrik Svedäng.

– Vi har en massa bestånd i svenska kustvatten som är närmast utraderade.

Syre: Så har länderna som förvaltar Östersjöns fiskebestånd lärt sig sin läxa den här gången?

– Jag tvivlar på det. Det är inte bara att de ska lära sig en läxa, man ska ha en vilja att sköta det här på ett bra sätt. Norrmännen förstod att de hade gått för långt på 1960-talet och då gjorde de något ordentligt och det fanns en klart uttalad politisk vilja att inte förstöra de här resurserna.

En månad innan EU:s jordbruksministrar möts för att ta beslut om nya kvoter, har EU:miljökommissionär Virginijus Sinkevičius kallat till ett toppmöte för att förbättra Östersjöns miljö – Our Baltic.

– Östersjön är inte i bra skick. Det är dags att rädda detta hav för människorna som bor runt det, för våra fiskare och för framtida generationer, säger han i ett uttalande inför mötet.

Läs mer:

Misstaget: Torskbestånd i västra Östersjön överskattades

Stora oron – rekordlite torsk i västra Östersjön: ”Dra i nödbromsen”