I valrörelsen i höstas uppstod en debatt om familjeplanering bland utrikes födda kvinnor som både var obehaglig och viktig. Viktig för att kvinnor som är uppvuxna i mer patriarkala kulturer, långt från svenska ungdomsmottagningar och sex- och samlevnadsundervisning, inte alltid har samma kunskap om exempelvis preventivmedel som andra kvinnor i Sverige. Därmed saknar de också möjligheten att ta makten över sin egen reproduktion.

Obehaget kom av det mästrande uppifrånperspektiv som förenade debattörer hela vägen från socialdemokratin till långt ut i radikalhögern. Syftet tycktes inte alltid vara att ge kvinnor mer makt över sig själva, utan tvärtom att berätta för dem ”hur vi gör i Sverige” och läxa upp dem för att de gjort andra val.

Just därför blev jag så glad över ett reportage i veckan om några studier och konkreta projekt kring familjeplanering i utsatta områden. Här fanns inga pekpinnar eller moralkakor utan bara fokus på att ge kvinnor reella möjligheter att bestämma själva.

Och det finns en del att göra. En pilotstudie har till exempel visat att relevant och anpassad information från barnmorskan i samband med förlossningen ökade andelen utrikes födda kvinnor som valde ett effektivt preventivmedel med 50 procent. I en annan studie efterfrågade gravida utlandsfödda kvinnor mer information om reproduktion och hälsa men upplevde inte att det fanns tid för det i mödravården.

Det är en rättighet att ha makt över sitt barnafödande. Erfarenhet från hela världen visar att den rättigheten är en nyckel också för ett bra samhälle, med ökad folkhälsa och ekonomisk utveckling. Ingenting tyder på att utsatta områden i Sverige skulle vara annorlunda.

När kvinnor får välja själva får de i genomsnitt mellan två och tre barn. Den familjebegränsningen gör det lättare att försörja sig, det blir självklart att skicka också flickor till skolan och mödrarna får större möjligheter till eget jobb och ekonomisk frihet. I Sverige går alla flickor redan i skolan, men med största sannolikhet kommer de andra positiva effekterna komma också här, när fler får tillgång till de rättigheter och den kunskap som svenskfödda kvinnor tar för givna.

Det innebär dock inte att alla kommer att få två och ett halvt barn. Det är en härlig sak med fria samhällen, att man faktiskt kan och får välja olika. Om vi bortser från att man inte alltid kan bestämma över kroppen så är det fullt möjligt att både fritt välja bort barn och att fritt välja att få ett eget litet sjumannalag. Båda de valen måste respekteras, likvärdigt. Det är bland annat det mångkultur handlar om.

De samhälleliga vinsterna kommer ändå, med frihetseffekterna på gruppnivå. Och även om en viss grupp kvinnor skulle råka skilja sig i sin önskade reproduktion från alla andra kvinnor i världen så har makten över den egna kroppen ett egenvärde i alla fall. Den rättigheten ifrågasätts just nu alltmer i länder som vi trodde var fria. Det finns något väldigt vackert i att svenska barnmorskor samtidigt arbetar i det lilla för att ge den makten till fler.