Per Gahrton fyller 80 år.
Vi är många som har all anledning att rikta ett stort, varmt tack till Per. Personligen har jag dessutom anledning att tacka Per för att mitt liv blev som det blev.
Det var Elin Wägner som fick mig att tänka om, det var Per som förslog mig till språkrör 1985 efter det att han själv slutat – och så var det Per som tog initiativ till att Miljöpartiet bildades den där dagen i september 1981 när jag och Lena träffades, började leva ihop, fick barn och ett liv tillsammans. Tack Per!
Det finns ingen anledning att vara vänlig och skriva gott bara för att Per fyller 80 år. Det finns väldigt ofta anledning att vara vänlig och skriva gott om Per. Eldsjäl, inspiratör och sanslös arbetskapacitet när han sätter den sidan till, vilket han gjort under så stora delar av sitt liv.
Ett trettiotal böcker, säkert tusentalet debattartiklar … Begåvad till max, rapp i debatter, strategisk, pratar jag vet inte hur många språk. Det bara är att känna sig som småttig amatör i jämförelse. Trots det har han alltid varit ödmjuk, vilket kanske inte alla anar om de hört honom i vassa debatter.
Per har inte seglat fram på andras bekostnad, inte heller surfat på andras vågor. Han har skapat vågor. Inte konstigt att han – med råge – blev den mest personröstade i det första valet till EU-parlamentet.
Allt har förstås inte varit så lätt alla gånger, så där som det är i livet för de flesta av oss. Mod och integritet kan inget ta ifrån honom.
När Miljöpartiet bildades den 20 september 1981 var det en frukt av Per Gahrtons frustration. Då var han en yngling på ynka 38 år. Han hade varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti. Därefter hade han gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.
Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.
I en debattartikel (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han: ”Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig”. Och konstaterade: ”Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem.”
Boken – och debattartikeln – blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satte annorlundaskapet högt. När partiet bildades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet rent politiskt ledas av ett politiskt utskott, underställt kongress och regionalt förankrat förtroenderåd.
När partiet 1984 inrättade språkrör så var det givetvis Per som blev det första manliga röret.
När jag blev vald 1985, efter Per, och såg rubriken ”Birger är den nya Gahrton” kändes onekligen kostymen väldigt, väldigt stor. Att fylla den helt var inte att tänka på …
Som språkrör kände jag alltid stöd från Per. Jag minns första gången jag talade med honom, han hade ringt i telefon och berömt mig för en smärre grej jag gjort i Förtroenderådet – det gav mig inspiration att jobba hårdare för partiet. Av detta lärde jag mig att som språkrör varje månad ringa en för mig okänd aktiv medlem i MP och fråga hur läget var.
Per var riksdagsledamot i 7 år och ledamot i EU-parlamentet – med bland annat uppdrag att vara parlamentets kontakt med Kina – i 9 år. Nu när Per fyller 80 år det bara att tacka och buga.
