Utan Tommy Ekengren och hans kanelbullar skulle den svenska punk- och rockscenen ha sett väldigt annorlunda ut. Många är de ungdomsband som gjorde sina första spelningar på 1980-talet på Ultrakåken i Stockholmsförorten Handen. Det var han som tillsammans med en rad andra eldsjälar ordnade så att de hade någonstans att hänga och spela musik. Hela tiden med ett stort mått av värme och engagemang.

– När jag fick höra att de skulle ordna en hyllningskonsert åt Tompa Eken tänkte jag att det var väldigt fint gjort och jag kände att jag ville dokumentera kvällen i en film, säger Ola Fredholm, som är tv-fotograf och numera även kan titulera sig dokumentärfilmare.

Konserten hade med band som i begynnelsen spelat på Ultrakåken, Gula villan, eller Tompa Ekens andra stora projekt, Kafé 44 på Tjärhovsgatan i Stockholm.

– Arrangörerna tyckte att det inte var rättvist att när man som kulturarbetare går i pension knappt har något att leva på, så därför ville de ordna en konsert där intäkterna gick till Tompa och till att driva vidare Kafé 44, säger Ola Fredholm.

Kända band

Med artister och band som Moneybrother, Sator, Refused, Weeping Willows, Teddybears, Asta Kask och De lyckliga kompisarna sålde biljetterna slut på en gång.

– Från början hade jag tänkt att skildra konserterna i dokumentärfilmen men ju mer jag intervjuade Tompa desto intressantare blev hans egen berättelse. Det kom fram grejer som jag inte tror de flesta känner till om honom och som ger en fördjupad bild.

I dokumentärfilmen berättar Tompa Eken om sin tuffa uppväxt med en mamma som inte hade råd att ha honom hos sig. Istället bodde han hos sina morföräldrar långa tider. Under somrarna var han sommarbarn. För att komma över längtan efter sin mamma tillbringade han långa stunder framför radion och lyssnade på musik. Det blev hans sätt att överleva.

– Jag hade inte träffat honom innan jag gjorde dokumentärfilmen, men jag fick genast intrycket att han är en väldigt anspråkslös människa som egentligen inte gillar att bli uppmärksammad. Allt han gjorde och skapade gjorde han inte för att få kredd utan för att det var så han tyckte att samhället ska se ut, säger Ola Fredholm.

Mycket kärlek

Hyllningskonserten hölls 2019 men filmen har blivit klar först nu. Reaktionerna har varit över förväntan och många har hört av sig och varit glada över att Tompa har uppmärksammats.

– Det har tagit sin tid, jag har varit tvungen att göra annat för att få ihop till brödfödan. Men jag är så glad över att människor har gillat filmen och all den kärlek som Tompa har fått.

Ola Fredholm tror att det som gör Tompa Eken så unik är att han aldrig har gett upp sitt engagemang, trots att det har funnit motgångar under resans gång. Bland annat så blev hans kulturförening vräkt från Ultahuset 1988 och han var tvungen att bygga upp allt på nytt.

I dokumentärfilmen får vi se demonstrationerna innan vräkningen och hur Tompa Eken och en grupp med ungdomar stormar ett möte på Handens kommun och sjunger låten Ultrakåken.

– Andra eldsjälar ger upp, de gifter sig eller skaffar karriär för att tjäna pengar, men Tompa har hela tiden fortsatt. Han har hållit fanan högt och kämpat på och stått och bakat de där bullarna.

– Det är också hans sätt att vara mot andra. Han har uppmuntrat alla dessa ungdomar som kommit och spelat musik och säkert låtit som skit. Men han har peppat dem och trott på dem vilket har gjort att de fortsatt spela och några av dem har sedan blivit världsartister. Det är helt ovärderligt med människor som Tompa, säger Ola Fredholm.

Fotnot: Dokumentärfilmen Tompa Eken – ett liv i punkens tjänst finns att se på K-special på SVTPlay. Se filmen här!