Tidöpartierna gör sitt bästa för att framstå som eniga i allt, men då och då syns sprickorna i fasaden. En av de största och mest synliga sprickorna just nu handlar om synen på vindkraft. SD är i princip mot all vindkraft – deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt har sagt att han både vill stoppa all nyutbyggnad och helst skrota den vindkraft som redan finns och Tobias Andersson, som är ordförande i näringsutskottet, säger att han hellre än vindkraft vill att elen produceras med olja och gas.

På andra sidan finns miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari men även Ebba Busch som sagt att hon vill se ”mer vindkraft överallt”. Överlag tycks det finnas en insikt inom M, KD och L att om det ska gå att producera så mycket el de närmaste åren som man har föresatt sig så krävs det stora satsningar på just vindkraften. Även om de hellre pratar om kärnkraft när de får chansen är de smärtsamt medvetna om att det är dyrt och kommer ta lång tid att få igång ny kärnkraft, om det nu överhuvudtaget finns några bolag som vill satsa på det och ta den finansiella risken.

Troligen är även SD medvetna om det, men eftersom de inte sitter i regering behöver de inte ta något ansvar för om vi skulle få ett energiunderskott. Dessutom är deras väljare ännu mer klimatskeptiska än vad M:s och KD:s väljare är och de kan därför säga saker som att vi hellre ska ha olja och gas utan att skrämma bort särskilt många.

En annan fråga som man är oense om är huruvida vindkraftspolitiken ryms inom formen för Tidöavtalet. Enligt SD gör den det, enligt de andra partierna är det något som regeringen kan fatta beslut om utan att förankra det med SD. Det finns en uppenbar frustration inom SD att regeringen håller pressträffar om vindkraften utan att ta upp innehållet med dem först.

Jag tror inte att vindkraftsfrågan ensam kommer bli den fråga som får hela Tidösamarbetet att stjälpa, men den blottar på ett intressant sätt hur regeringen tvingas styra och lägga om kursen efter verkligheten samtidigt som SD bekvämt kan sitta i baksätet och gasta om vad de vill ha.

Jag kan tänka mig flera framtida scenarion när regeringen tvingas inse att den politik som de försöker genomföra inte är kompatibel med det som väljarna förväntar sig. Vad händer till exempel när det går upp för dem att vi kommer få stor brist inom en massa olika yrkeskårer för att man har gjort det omöjligt för utländsk och lågavlönad arbetskraft att få uppehållstillstånd?

Det finns flera arbetssektorer som är helt beroende av utländsk arbetskraft eftersom det rör sig om jobb som de flesta svenskar inte vill ta. Men även om M, KD och L förstår det så är de nog samtidigt rädda för att SD kommer göra upp med S istället (som alltid har varit emot en generös arbetskraftsinvandring) om de skulle ändra sig.

Frågan som kommer att ställas på sin spets är hur mycket SD kommer att acceptera och var de andra partierna kommer att dra en gräns. Hittills har den där gränsen varit väldigt flytande, samtidigt som SD har varit mer eller mindre orubbliga. Men kanske indikerar vindkraftsdiskussionen att det trots allt finns frågor som regeringen är beredd att gå vidare med utan att invänta SD:s godkännande. Det skulle i så fall åtminstone vara ett litet steg framåt.