Härom veckan kunde forskare på Havsforskningsinstitutet i Norge presentera en ny optimistisk klimatlösning: den odlade laxens koldioxidutsläpp kan minska drastiskt om laxens föda byts ut mot blåmusslor. Det nuvarande fiskfodret – bestående av fiskmjöl från bland annat Östersjösill, växtbaserad olja och importerad soja från Brasilien – står för drygt 80 procent av koldioxidutsläppen från de norska laxodlingarna. Med norska blåmusslor som huvudingrediens blir produktionen i laxfabrikerna mer ”klimatsmart”, menar forskarna. I stället för att skeppa soja från andra sidan jordklotet kan man tillverka (eller förlåt, jag menar odla) musslorna på hemmaplan, samtidigt som de renar vattnet och utgör levnadsmiljöer för andra djur och växter som ”ekosystemingenjörer”. ”Det mest effektiva sättet att minska laxens klimatavtryck” säger forskarna till Dagens Nyheter.

Och plötsligt var vi där igen. Klimatavtrycket. Det bevingade begreppet som sminkar om de mest miljöskadliga företagen till föregångare inom hållbarhet. Uttrycket som får Sveriges största dagstidning att utan förbehåll skriva en artikel om laxfoder utan att ställa en enda kritisk fråga om laxindustrins övriga utmaningar.

För visst finns det kritiska frågor som hade kunnat ställas. Koldioxidutsläppen är nämligen bara ett av många problem med laxindustrin. Medan vilda laxar har stort behov av utrymme och till största delen lever ensamma, tvingas odlade laxar i dag leva tätt intill varandra i bassänger med tusentals andra. Ett stimulansfattigt, oföränderligt och stressigt liv där trängseln i odlingarna leder till sjukdomar, beteendestörningar, slagsmål och massdöd. Bara under hösten har hundratusentals laxar påträffats avsvimmade och döda på företaget Lerøys (en samarbetspartner i forskningsprojektet om klimatsmart laxfoder) anläggningar i Norge. Orsaken sägs vara olika sjukdomar i gälarna som spridit sig bland laxarna, som lett till andningsproblem och massdöd.

Förutom de etiska problemen är det allmänt känt att fiskindustrin är miljöskadlig – medicin, bekämpningsmedel och näringsämnen från laxfabrikerna läcker ut i sjöar och hav och förstör marina ekosystem genom förorening och övergödning. 

Det är inte dåligt att vilja minska koldioxidutsläppen. Vi befinner oss i en klimatkris, så självklart behöver vi hitta lösningar på hur vi släpper ut mindre växthusgaser. Men vi befinner oss inte bara i en klimatkris, utan även i en kris av kollapsande ekosystem och ökade miljöföroreningar. I en sådan värld hör dagens djurindustri inte hemma över huvud taget.

Det vet djurindustrin om. För att framstå som hållbar försöker den därför desperat att legitimera sin existens genom att presentera den ena innovativa lösningen efter den andra. Men att kor utfodras med alger för att minska utsläppen av metangas löser inte problemen med överanvändning av antibiotika och skogsskövling. Att kycklingindustrin använder sig av ”grön energi” kommer inte förändra det faktum att runt 3 miljoner kycklingar per år ”kasseras” för att de inte bedöms lämpliga att äta.

Klimatavtrycket får oss att stirra oss blinda på träden i stället för att se skogsbranden i bakgrunden. Den vaggar in oss i en känsla av att det går att göra ohållbara industrier hållbara; att så länge vi hittar innovativa lösningar så kan vi fortsätta leva våra liv som vanligt; att radikal förändring av samhället inte behövs. Det är både fel och farligt.

Nej tack till symboliska åtgärder – ja tack till lösningar som tar de planetära och samhälleliga kriserna på allvar.