– Sätter vi en gängkriminell i fängelse finns det plötsligt 5 000 kronor per dygn, men i skolan finns den summan inte ens till en engångsinsats.

Genom sina fritidsgårdar, skolor och sociala projekt kommer Fryshuset i kontakt med mängder av unga i städernas utkanter. Organisationen har länge haft ett finger mot den ungdomsbrottsliga pulsen, men Johan Oljeqvist, vd sedan 2010, beskriver dagens situation som ny.

Vi har historiskt sett ingen vana av att jobba med en 14-åring med vapen och skyddsväst.

— Vi möter yngre och yngre barn. Vi har historiskt sett ingen vana av att jobba med en 14-åring med vapen och skyddsväst. Våra modeller har byggt på unga med högre kognitiv förmåga att förstå konsekvenser. Det här kräver något helt annat. Barnen måste bort från sina destruktiva miljöer.

Han värjer sig mot ordet rekrytering. I regel, säger han, är det som utspelar sig mellan barn och äldre kriminella snarare grooming.

— Barnen spenderar hela sin uppväxt i områden med öppen drogförsäljning och synlig kriminalitet. De ser det på väg till och från skolan och lär sig namnen på folk. En dag är det någon som tilltalar dig – hur är läget, du har trasiga skor – och erbjuder sig att köpa nya. Där börjar relationsskapandet.

Möta barnen som offer

— Vi måste möta de här barnen som offer, inte som kriminella och förövare för att de plötsligt rör sig i en kriminell miljö. Det handlar om barn som blir utnyttjade.

Enligt polisen ansluter sig tre unga personer till nätverkskriminella miljöer varje dag. Att vända utvecklingen kan te sig övermäktigt, men Oljeqvists frustration bottnar inte i uppgivenhet inför uppgiften, utan i att lösningar finns men inte utnyttjas.

— Vi, aktörer i civilsamhället och skolan, har relationer till de här barnen. Det finns modeller och arbetssätt som vi vet fungerar, men den som har relationen har inte tillgång till de resurser som behöver sättas in.

Han fortsätter:

— Pengar finns, men allokeras inte till den här typen av insatser. Sätter vi en gängkriminell i fängelse finns det plötsligt 5 000 kronor per dygn, men i skolan finns den summan inte ens till en engångsinsats.

Partierna tävlar numera om att vara tuffast mot gängbrottsligheten. Med mantrat om ständigt hårdare tag anser Johan Oljeqvist att de har målat in sig i ett hörn.

— Man håller fast vid det man lovat, inte nödvändigtvis för att man tror att det fungerar, utan för att det är viktigt att hålla sina löften gentemot en allmänhet som tror att det är så man löser det här.

Det är bara Sverige och diktaturer som bygger fängelser, det är något som inte är rätt här

Polisfacket efterlyser bred politisk mobilisering mot gängvåldet. Johan Oljeqvist håller med och tror att väljarnas tålamod med partier som försöker plocka politiska poäng på det allvarliga läget är på väg att ta slut.

— Det här är inte partipolitik. Blocken måste komma samman och inse att vi behöver göra något annorlunda.

— Det är bara Sverige och diktaturer som bygger fängelser, det är något som inte är rätt här. Självklart ska vi straffa människor som begår brott, men vi kan inte sätta barn i fängelse.

Attraktivt alternativ

Den 1 juli blir det straffbart att involvera unga i kriminalitet. En lovvärd ansats, men inget som bryter gängens rekrytering av barnsoldater, tror Oljeqvist.

— Att vända utvecklingen handlar om att göra alternativet mer attraktivt. Där, säger han, är skolan det starkaste motgiftet. I dag går 15 procent av Sveriges niondeklassare ut utan gymnasiebehörighet, i utsatta områden betydligt fler än så.

— Det viktigaste är att se till att alla barn har sammanhang som inte är destruktiva. Om alla barn var med i en idrottsförening, hade fritidsintressen eller trodde att de kunde klara skolan så skulle vi inte ha det här problemet.

På frågan om vilket betyg han ger till politikernas arbete med att vända utvecklingen, svarar Oljeqvist:

— Forskningen, civilsamhället och många andra aktörer har varit jättetydliga mot politiken i tio år om vad som behövs. Ingen, oavsett parti, har tagit frågan på allvar. Man har valt att prioritera annat, och vi ser ju hur det har gått.