Josefin Eidrup Dahlberg är en av fem som har suttit häktade i fem veckor för en protestaktion på Essingeleden i Stockholm. I dag, klockan nio på morgonen, är det rättegång i Södertorns tingsrätt. Risken finns att de får fängelsestraff. Inifrån häktet skriver Josefin om frihet.
DEBATT. Den skarpa kontrasten mellan blå himmel och taggtråd som blänker i solljuset är en bild som jag aldrig kommer att glömma. Jag ligger på rygg på en träbänk och tittar rakt upp. Var jag än riktar blicken så kantas mitt synfält av vassa taggar som snirklar sig i spiraler utmed kanten på taket som löper runt innergården och ger känslan av att du tittar ut genom ett jättefönster. Fjäderlätta moln drar förbi över mig och försvinner snabbt ur blickfånget, långt bortom byggnaden där jag nu spenderar mina dagar och nätter. Jag är här därför att himlen jag älskar att se på, atmosfären som omsluter mig är förstörd. Det syns inte men jag vet det. Vid det här laget vet alla det.
Med ett lätt, metalliskt rasslande landar en liten oansenlig svartbrun fågel på plåttaket. Jag drar efter andan. Den är farligt nära taggarna.
– Försvinn, viskar jag. Flyg härifrån.
Den fortsätter skutta omkring oberört, hela tiden precis utom räckhåll. En mästare på att söka konfrontation men inte låta sig snärjas in i våldets klor. Efter någon minut öppnas dörren till rastgården och fågeln flyger iväg.
– Det är dags, säger vakten i dörröppningen.
Min 30 minuter långa utomhusvistelse är över. Jag går tillbaka till mitt rum på häktet. Min egen lilla fristad där anslagstavlan är full med vykort, uppmuntrande brev från vänner och folk jag aldrig träffat, bilder från demonstrationer som har skett de senaste två veckorna.
Jag undrar hur länge allt får sitta kvar innan vakterna tar ner det med hänvisning till att det är ”olämpligt material i cell”. Oftast lämnas ditt rum rätt mycket i fred så länge du håller det snyggt. Men när som helst kan det komma en påminnelse om att du här ytterst inte bestämmer över dina saker – det gör någon annan.
Häromdagen kom jag till mitt rum och fann sängkläderna uppdragna ur sängen och mina prydligt ihopvikta kläder lite huller om buller i garderoben. Det störde mig egentligen inte att behöva städa och bädda om. Nej, det jag reagerade på var doften av parfym som dröjde sig kvar därinne, så påträngande att jag med lätthet kunde avgöra vem av vakterna som hade varit där. Maktövertaget som de besitter gentemot oss gjorde sig plötsligt påmint genom att det lilla utrymme jag hade boat in mig i och gjort till mitt, rum 506 på Färingsö häkte, inte ens skulle få lukta som jag. Det kändes lite som att vakten hade markerat sitt revir. Jag är trots allt en ”intagen” och ska hållas på mattan. Det kanske verkar konstigt då att mitt psyke allt som oftast envisas med att vara gladare än jag varit på länge.
Härinne är jag, som min försvarare uttrycker det, en udda fågel. Visst är jag nere ibland och längtar ut, men jag känner mig oftast rätt oberörd. Jag har gjort mina val och jag visste att de skulle leda mig hit. Jag är stolt över mina handlingar och det är därför lättare för mig att acceptera min tillvaro: att vara ”frihetsberövad”. Det är en term som används flitigt på de olika nivåerna av rättssystemet som jag har kommit i kontakt med under de här veckorna.
Det är ett konstigt ord i det här sammanhanget. Det stämmer inte in på mig. Ordet frihetsberövad förutsätter nämligen att vi skulle vara fria utanför häktets taggtrådsstängsel. Men går det att vara fri i ett system där de med makten har bestämt att vi alla ska ner i avgrunden för att makt och pengar för ett fåtal betyder mer än mänskligheten och livet självt
Toppolitiker i Sverige och världen för en politik som bygger på att inte alla människor förtjänar att få leva, bara vissa. Inte de som är fattiga, inte de som lever på platser som redan nu drabbas av klimatkatastrofen, inte de som är barn i dag, och absolut inte kommande generationer. Medvetet fortsätter makthavarna släppa ut koldioxid som förstör atmosfären och därmed saboterar miljarder människors chans till att ha ett tryggt liv – eller ett liv som överhuvudtaget går att leva.
Jag menar att i ett sådant system, ett sådant haveri av vårt klimat, politiken och demokratin, är du inte fri förrän du bestämmer dig för att streta emot och försöka stoppa ondskan. I motsats till vad andra vill få mig att tro så har jag inte blivit berövad min frihet. Jag har återtagit den.
Du kan när som helst välja friheten genom att vägra gå med på att andra bestämmer hur ditt liv och din död ska se ut. Det betyder inte nödvändigtvis att du kommer att buras in, men om du gör det så behöver du veta att det finns ingen som kan säga till dig att du inte är fri. Du, din udda lilla fågel.
