Tio nya kärnkraftsverk till 2045. Det var budskapet när regeringen och Sverigedemokraterna presenterade sin färdplan för att göra Sverige till en stark kärnkraftsnation igen. Men inte en gång under den halvtimmeslånga presskonferensen nämndes hur det ökade avfallet ska hanteras.
– Det är väl som ett kvitto på att man inte vill lyfta det, säger Hannes Lagerlöf, forskare vid Göteborgs universitet.
Regeringen och Sverigedemokraternas stora klimat- och energisatsning bygger på kraftig expansion av kärnkraft. Steg för steg har förslag lagts fram som ska göra det till verklighet.
Senast under torsdagen presenterades en färdplan – och en ambition om att bygga två nya fullskaliga kärnkraftverk till 2035 och tio till 2045. Likt på 1970-talet står nu Sverige inför en massiv utbyggnad av energislaget. Men olikt diskussionen då – lyser avfallsfrågan med sin frånvaro.
– På 1970-talet diskuterade man kärnkraft och avfallsfrågan som sammanvävda, säger Hannes Lagerlöf, vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet.
Men under torsdagens drygt halvtimmeslånga presskonferensen nämndes inte avfallsfrågan, vid ett enda tillfälle. När regeringen för ett knappt år sedan skickade ut en promemoria för att göra det möjligt att ha fler än tio reaktorer i drift samtidigt, ägnades frågan om avfallet endast ett stycke. Något tidningen Ny teknik då uppmärksammade.
Demokratiskt problem
Av stycket framgick det att nya och fler kärnkraftsreaktorer kan medföra behov av nya eller utvidgade slutförvar för både kortlivat och långlivat radioaktivt avfall. Likaså kan det innebära nya eller utvidgade mellanlager, enligt förslaget som då skickade ut på remiss. I början av november tillsattes en utredning, som bland annat ska titta på avfallsfrågan. Men frågan nämndes bara i förbifarten, när utredningen presenterades.
– Kärnavfallsprogrammet som finns nu behö- ver anpassas och utvecklas för avfall från nya re- aktorer. Nya aktörer ska på ett effektivt sätt kunna bära sitt eget ansvar för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för kärn- avfall i Sverige, sa klimat- och miljöminister Romi- na Pourmokhtari och gick vidare.
Att utelämna frågan om avfall, eller nämna det i en bisats är ett demokratiskt problem menar Hannes Lagerlöf. Hans avhandling, som blev färdig i somras, handlar om hur avfallsfrågan blivit osynliggjord av politiker i diskussionen om kärnkraft som lösning på energikrisen.
– Det minsta man kan kräva, det är att berätta vad som ligger implicit i förslag om ny kärnkraft. Att det innebär mer avfall, säger han.
Hannes Lagerlöf säger att han sett en tendens, där avfallsfrågan skiljs från frågan om kärnkraft. Något han tror beror på att processen för avfallsfrågor organisatoriskt varit skild från politiska frågor om energipolicy och energipolitik. Något som medfört att avfallet setts som en strikt teknisk fråga.
Inget avslutat kapitel
Efter att regeringen gett sitt godkännande till den teknik som ska omgärda kärnbränslet nere i urberget, ses det också som ett avslutat kapitel. Men för Hannes Lagerlöf kan det aldrig bli en färdig fråga, utan något som borde fortsätta att debatteras. Det även om det inte varit aktuellt att bygga nya kärnkraftverk, då slutförvaret för det redan producerade avfallet ska hålla i 100 000 år.
– Den löper ju över hur många generationer som helst och om man då tänker sig att en grundläggande demokratisk princip är medbestämmande, åtminstone i någon form, så innebär det ett problem.
Så går det att rättfärdiga demokratiskt?
– Det går väl att rättfärdiga demokratiskt men de som förespråkar kärnkraft tycker jag har en skyldighet att då berätta på vilka moraliska och etiska grunder man gör det. Sen kan man tycka vad man vill om kärnkraft.
Enormt projekt
Att regeringen nu vill bygga ut kärnkraften, borde göra frågan än mer brännhet, enligt Hannes Lagerlöf. Inte minst då det kan innebära behov av nya slutförvar.
– Om man tittar på hela historien med hur man har förlagt slutförvarsanläggningen till Östhammar så är det ju en komplex process både i tid och resurser. De är ett enormt projekt, minst lika stort problem som själva teknologin, så det är ju absolut ingen rak väg att uppföra slutförvar.
Hannes Lagerlöf efterlyser också en diskussion om vad vi ska ha energin till och vilket samhälle vi vill bygga, utifrån de problem som avfallsfrågan innebär.
– Nu låter det som att vi ska ha kärnkraft för att det är ofrånkomligt utan att det behöver rättfärdigas med någon form av djupare diskussion. Hur ska vi leva våra liv? Vad har vi för ansvar för kommande generationer? Kan det inte vara vår skyldighet att anpassa oss efter bristande energitillgång? Den typen av frågor lyser med sin frånvaro.
Artikeln har uppdaterats med ett stycke om den utredning som ska titta på avfallsfrågan, bland annat.
