Annika Rullgård reagerar på Jens Holms krönika den 11 februari, där han talar om kärnkraft som regeringens snuttefilt. Sol och vind är också snuttefiltar, menar hon. I alla fall tanken att vi kan använda dem obegränsat och fortsätta med den tillväxtdrivna ekonomin.
Jens Holm skriver i en krönika i Syre: ”Kärnkraften är som bekant regeringens snuttefilt och alla problems lösning. Som en trollkarl kan energiminister Ebba Busch (KD) dra upp nya kärnkraftslösningar ur hatten.”
En rätt slående beskrivning av den övertro på kärnkraften som lösning på många problem i samhället. Jens Holm beskriver flera av kärnkraftens baksidor: Dyr, miljöförstörande uranbrytning och farorna som kärnkraften för med sig. Så långt håller jag med Jens Holm. Jag håller med honom i det som han framför i stycke efter stycke men jag håller inte med om det som han skriver i de två sista styckena.
Visst är det så att vindkraften och energin från solen inte kommer att ta slut förrän om hundratusentals år. De kommer nog att finnas kvar till och med i miljontals år, men de råvaror som krävs för vindkraftverk och solcellsanläggningar är synnerligen ändliga. Den gruvbrytning som krävs för att få tag på ingående komponenter är miljöfarlig verksamhet precis som all annan gruvbrytning.
Nu kanske Jens Holm med flera invänder att råvarorna kan återvinnas. Återvinning i alla ära, men med en återvinningsgrad på 80 procent av en råvara i en produkt med en livslängd på tio år är det bara 10 procent av ursprungsmaterialet kvar efter 100 år. Lyckas man återvinna 90 procent är det bara en tiondel av det ursprungliga materialet kvar efter 200 år. En kort tid sett i perspektivet att människan behöver ständigt nya råvaror i flera hundratusen år.
Oavsett energislag kommer stora mängder avfall att produceras. Vindkraftverkens vingar slits och de små avslitna partiklarna hamnar i luften, på marken och i vattnet. Något sätt att återvinna uttjänta vingar finns inte i dag, varför det kommer att bli stora mängder avfall att lägga någonstans. Vindkraftverken förankras i marken med enorma betongblock. Betong kräver kalkbrytning och tillgången är ändlig även om hela Gotland skulle brytas.
Råvarorna för att tillverka solenergianläggningar är också ändliga. Hur återvinningsmöjligheterna ser ut för de materiel som används för att ta tillvara solenergin vet jag inte, men hur man än bär sig åt blir det svinn.
Jag ser två sätt att minska på miljöbelastningen som den ser ut i dag. Alla, det vill säga folkvalda, näringslivets beslutsfattare och alla vi andra, måste förmås inse att Jorden är ändlig och att en årlig tillväxt på 3 procent innebär en fördubbling av människornas konsumtion vart 25 år. Detta matematiska samband innebär att ju längre tillväxten får råda, desto högre blir fallhöjden när bubblan spricker.
Det andra sättet där det ena inte ska utesluta det andra är att alla människor på Jorden tämligen omgående blir veganer. Genom en sådan omläggning skulle mycket energi sparas. Dessutom skulle metangas- och koldioxidutsläppen minska avsevärt.
Alltför många använder vinden och solen som snuttefilt, en snuttefilt som är inte är bättre än andra snuttefiltar när det gäller att inte behöva backa. Det finns inget energislag som är förnyelsebart när hela anläggningarna tas med i bilden.
