Invasiva arter är problematiska – men de har ingen ondskefull agenda. Det är vi människor som gör vår miljö sårbar för parkslide, blomsterlupin, mårdhund och vandringsmussla, skriver Emma Olevik.
DEBATT. I ett pressmeddelande från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) står det att ”invasiva främmande arter är ett av de största hoten mot biologisk mångfald.”
Så det är inte klimatkrisen och dess påverkan på djur och växters habitat som är det största hotet. Det är inte människans rovdrift i jakten på naturresurser med förorenande gruvor, fracking och giftiga ämnen dumpade i havet som resultat. Det är inte det industrialiserade jordbruket med dess enorma monokulturer, utarmning av jordar, övergödning och bekämpningsmedel som kvalar in som de största hoten mot den biologiska mångfalden. Det är inte utfiskningen av haven. Utan det är invasiva främmande arter. Det är parkslide och blomsterlupin och mårdhund som hotar planeten.
Det pratas mycket om hotet från dessa invasiva växter och djur just nu i medier. Ett inslag på SVT Nyheter visar hur länsstyrelsen ger sig i kast med att försöka utrota vandrarmusslan som hittats i Saxtorpssjöarna i Skåne. Man har beslutat att fylla sjöarna med 200 ton salt, som sprutas ut från en båt rakt ner i vattnet. Saltet uppges vara ofarligt för människor, växter och djur, men dödar musslorna. Saltet kommer ligga kvar i minst 20 år och, som en ansvarig person uttrycker det, ”vaccinera vattnet från en framtida invasion”.
Filmen av båten som sprutar ut salt, berättelsen om de farliga musslorna som hotar att slå ut inhemska arter och orsaka skador för miljoner, språket som används; allt signalerar att vi ger oss in i ett krig – ett krig mot en hotande armé av ickemänskliga organismer. Ingen verkar i detta skede lyfta ett ögonbryn över det faktum att en myndighet i dag förändrar salthalten i en hel sjö ett par decennier in i framtiden för att utrota en oönskad art.
I narrativet om de så kallade invasiva arterna kan man lätt få bilden av växter och djur som med ondskefullt uppsåt, meter efter meter, tagit sig in på svenskt territorium. De benämns som fiender: farliga, ostoppbara, hotfulla och potentiellt ödeläggande. Ordvalen ger känslan av att de smugit sig fram, som terrorister i natten, och plötsligt slagit klorna i vår inhemska natur.
Men växter och djur har ingen ondskefull agenda. Helt klart finns det ett stort problem när växter och djur sprider sig ohämmat och påverkar den lokala floran och faunan negativt. Men det finns ett inbyggt hyckleri i narrativet kring invasiva arter. De utpekas som problemet, som vi ska bekämpa och lösa, helst genom utrotning. Men växterna och djuren är inte problemet. Det är vår påverkan på natur och miljö som orsakar obalansen i den biologiska mångfalden. De är symptomen på problem som vi har orsakat.
Och om vi lägger all skuld för rubbad balans och hotade ekosystem på växterna och djuren i stället för på människors agerande så missar vi poängen totalt, och då riskerar vi också att komma fram till lösningar som inte alls är lösningar, utan kommer innebära ännu mer obalans och död.
Invasiva växter dyker ofta upp på platser där vi människor först har förstört den ursprungliga växtligheten och lämnat den ofruktbara marken åt sitt öde. Parkslide växer flitigt i industriområden och i ”skräpmiljöer” i utkanter av staden. I de fall när arten hittas i skogar eller naturreservat beror det nästan uteslutande på att människor slängt sitt trädgårdsavfall där, spridningen har alltså skett av människor, på samma sätt som det var vi människor som tog hit arten (ovetande om dess framtid) från första början. Blomsterlupiner och jättebalsaminer ser man i stora stånd längs motorvägar, i sluttningarna som byggts av de näringsfattiga schaktmassorna som skapats vid vägbyggen.
Det finns något absurt här. Vi har skapat en miljö där tusentals bilar passerar varje dag och förorenar atmosfären med sina avgaser och marken runt omkring med mikropartiklar som slits av från däcken. Vi har grävt ut tusentals mil av långa sår i marken, genom ängar, berg, skogar och intill sjöar, där vi preparerat marken för att göra den platt och stabil för våra miljövidriga fordon. Vi har skrapat bort det översta tunna lagret av bördig jord, lagt lager på lager av bärande material, vilket gjort att det är osäkert om marken någonsin hypotetiskt skulle kunna återställas till hur den en gång var.
Här, i den här miljön, väljer vi att se på växterna som mot alla odds lyckats etablera sig, som det stora hotet, det stora problemet.
Naturligtvis vill de väl, SLU, länsstyrelsen och Naturvårdsverket, när de förespråkar att förbjuda visst liv, till förmån för annat. Rimligen finns det en oro och rädsla för vad som sker i vår omgivande natur. Visst ska vi tolka de invasiva arterna som ett tecken på att något är i obalans, men vi behöver stanna upp och fundera över vad roten till obalansen är, och hur vi ska tackla den.
Det är olyckligt att framställa obalansen som ett krigiskt hot från växterna och djuren, eftersom hot leder till rädsla och rädda människor kan göra desperata och oöverlagda saker. I stället för att se på invasiva växter som en invaderande armé av onda arter med världsherravälde på agendan behöver vi försöka möta dem som budbärare som är här för att förmedla ett viktigt budskap.
Vissa arter kommer vi absolut behöva kontrollera, men vi behöver också förstå dem bättre, och träna oss på acceptans i stället för att sätta nolltolerans som enda problemlösningen. Och vi får inte glömma bort att den största och mest framgångsrika invasiva arten av dem alla är människan. Parkslide, blomsterlupin, mårdhund och vandringsmussla är spegelbilder av oss själva och vår ohämmade framfart över planetens alla kontinenter. Kanske är det därför de är så skrämmande för oss.
