Noor stod bakom soffan och stödde sig med armarna på ryggstödet. Hon lyssnade ut i hallen, där Ada låg i vagnen. Sen började hon berätta. Det fanns något bakom orden som bultade och ville ut, tänkte Ida. Iver. Freddy hade somnat bredvid henne och hennes huvud gled sakta ner på Idas axel. Det luktade lite sesamolja och lite bräckvatten från Årstaviken.

– Vad vi har gjort, sa Noor, är att koppla ihop delar av tekniker som redan finns. Det öppna flera fönster till samverkan mellan tid och rum.

– Menar du som att ändra inställningarna på relativitetsteorin? undrade Ida.

– Nej, då lovar jag att varna, sa Noor. Jag menar mellan tidpunkter och inom tidpunkter, i rummet. Det kanske inte var så tydligt.

– Snyggt men inte tydligt, höll Ida med.

Den nya transfern överförde mindre information, mindre materia och energi, än Timebanditen. Noor rabblade siffror, Ida noterade att de som rörde den nya mojängen i alla fall var mindre än siffrorna för den gamla. Det var ju som det skulle, men ändå …

– Noor, ursäkta. Men du säger att information förs över selektivt – blir det nåt slags lågupplöst kopia då eller? Hur ser en sån kopias medvetande ut? Är det också lågupplöst? 

– Nej, det är inte så det fungerar. Jag tror vi sätter igång nu. Ta de här, det står på virtun vad ni ska göra med dem. 

”De här” såg ut som små elektroniska anteckningsblock som hon mindes från nittiotalet. De kunde vara från nittiotalet också. Tjocka, mörkgrå, med skärmar och små pinnar att skriva för hand på skärmen med. På skärmarna syntes stora ikoner. Det såg ju tämligen enkelt ut. Ett öga, ett öra, en näsa, en hand, en rosa valnöt. Jo, det var ju selektivt. Fniss. Ett par ikoner med pilar också. 

– Vänta innan ni rör dem, sa Noor. Vi ska till Oasen. Börja med att markera ögat.

Rågsveds torg i december 2320 tonade fram på skärmen, sett genom en kamera som måste vara fäst vid övre dörrkarmen. Skenet från Freddys eviga brasa dansade i orange på resterna av stenläggningen. Annars hände inget annat än att en räv sprang över torget. 

När de markerade örat hördes eldens sprakande, vinden och Freddys röst som ropade något. Katten Pricken kom ut genom dörren och smög iväg utom synhåll längs husväggen. Var det här en tidsresa? 

– Det här är förmiddagen samma dag som ni kom. Det blev så mörkt sen på kvällen. Vi var tvungna att ta Timebanditen dit och tillbaka igen, men vi har monterat den på flera olika ställen i olika tider, så det kommer inte att behöva göras ofta. I princip ska man kunna överföra kunskap och information mellan tiderna, precis som vi är vana vid med virtu.

– Ja, eller teve eller datorer, sa Ida.

Ikonen med näsan stod för luktsinnet och handen för känseln. Den rosa valnöten var en hjärna, tanken var att man skulle kunna ha mental direktkontakt med en person i en annan tid, läsa tankar i princip. Men näsan, handen och hjärnan syntes svagare och reagerade inte på beröring. Funktionerna var under utveckling, sa Noor. 

– De kanske inte borde finnas där alls, sa Canberra.

– Nej, men om vi inte utvecklar dem kan vi ju inte välja sen.

– Och om vi gör det så väljer vi bort något annat.

De hade haft det här samtalet förut, det hördes. Ada började gny i hallen och koncentrationen skingrades. Juha sa att det var ju trevligt det här, och väldigt intressant att se. Men det kanske var tid att avbryta ändå. Ada tystnade inte, tvärtom, och hennes föräldrar packade ihop så fort de kunde och gav sig av. Ida satt kvar och lösgjorde sig från Freddy. Axeln hade börjat domna.

– Är det inte synd att väcka henne? sa Juha.

– Jo, jag tror att de kör rätt bra med personalen på det där stället. Thaikiosken vid Skanstull. 

Juha bredde ett täcke över Freddy och lade upp hennes fötter i soffan.

– Vad kul att du och Canberra har grävt ner stridsyxorna förresten, sa Ida.

– Äh, vad fan, sa Juha bara. Vatten under broarna.

Han gick ut i köket och skramlade lite, gick in i badrummet och borstade tänderna. Ida hade velat prata lite, få höra om han mådde bättre, men det kunde hon ju se att han gjorde. Det var tid att cykla hem i vilket fall som helst. Så hon sa hej då och sov gott. Han sa hej då, vi ses och lycka till med essän. Och det skulle bli intressant att se hur alltihop utvecklades.

Ida drog fram en långärmad tröja ur ryggsäcken, satte på sig sandalerna och gick så tyst hon kunde ut i trappuppgången, över marmorgolvet under valven, nerför trappan och ut genom den tunga porten. Sen cyklade hon långsamt tillbaka längs vattnet. Det började ljusna i öster bakom broarna, Vid det gula kaféet som hette Nyfiken gul satte hon sig och spelade alfapet i mobilen.

Det fanns ett meddelande också. Från Thomas. Han skrev att han och Åsa hade hört extremt oroväckande nyheter från Ellis, och en del från Harriet. Han undrade om det var sant och om deras lilla sörmländska by skulle vara ett bra ställe att bo på. Om det hände något. Han undrade om hon tyckte att de skulle starta ett upprop i sociala medier, för fred och mot upprustning. ”Kör!” svarade hon. Hur säkert de bodde ville hon försöka kolla upp först.

Malin Bergendal